Få kunde matcha Brigitte Bardot
Uppdaterad 2026-01-07 | Publicerad 2025-12-28
Hon var kanske den ultimata sexsymbolen.
Men också en kvinna som lockade intellektuella att skriva avhandlingar om henne. Lika viktig för fransk export som Renault, påstod Charles de Gaulle.
Brigitte Bardot är död.
Skandalgenombrottet i ”Och Gud skapade kvinnan”, insatsen i Godards ”Föraktet”, hitlåtarna med Serge Gainsbourg, de rasistiska utfallen mot invandrare...
Var börjar man en text om Brigitte Bardot, en person som under flera decennier har varit så omtalad? Varför inte med Aftonbladet? I en artikel från 27 februari 1955 nämns Bardot för första gången, som ett glamouröst framtidshopp inom fransk film. Där beskrivs hon som en ”parisisk journalisthustru på tjugu vårar”. Artikelförfattaren konstaterar även att Bardot kallas ”Lilla fröken oskuld” och ”Den praktfulla pekingesern”.
Kanske finns det en hel del ofrivillig symbolik där. Att Bardot såg ut som en söt vovve på 1950-talet kan man ju tycka, men visst skulle hon även komma att bli en berömd talesperson för djurens rättigheter.
Vad gäller ”Lilla fröken oskuld” var det inte första eller sista gången som det värktes fram epitet om henne. Den engelska termen ”sex kitten” är numera föråldrad, men det var med Bardot (ofta kallad ”BB” i pressen vid den här tiden) i åtanke som den kläcktes på 50-talet. En förening mellan det söta och det sexuella.
Frankrikes mest frigjorda kvinna
Livet är fullt av kontraster. Så var det även för Brigitte Bardot. Hon må ha betraktats som Frankrikes mest frigjorda kvinna av den feministiske filosofen Simone de Beauvoir i den klassiska essän ”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet”, men hon växte upp i en djupt konservativ, borgerlig familj i Paris. Strängt uppfostrad av sina föräldrar, ofta tvingad att tillbringa mycket tid i hemmet, med få vänner. Under den tyska ockupationen av Paris började hon dansa i hemmet till musik från skivor och modern trodde att Brigitte hade en chans att bli ballerina.
Dansundervisning ledde till insatser som modell och funderingar kring skådespeleri. Inget som uppmuntrades av föräldrarna, men det blev provspelningar. Hon träffade den något äldre Roger Vadim redan som 15-åring och gifte sig med honom 1952, samma år som hon begick filmdebut. Fyra år senare regisserade han henne i genombrottet ”Och Gud skapade kvinnan”. Där spelade hon en lustfylld 18-åring och skapade sensation – filmen blev en enorm snackis internationellt, inte minst i ett moraliserande 50-tals-USA.
Äktenskapet med Vadim kraschade redan 1957, inte minst för att Bardot hade inlett en affär med sin motspelare från ”Och Gud skapade kvinnan”, Jean-Louis Trintignant. Vid det här laget hade hon blivit en av Frankrikes högst betalda skådespelare.
Slutet av decenniet var intensivt och kaosartat för Bardot, med flera romanser, en överdos och omtalade, populära filmer som komedin ”Babette på krigsstigen”.
Svår graviditet
60-talet innebar nya utmaningar. Hon var gift några år med skådespelaren Jacques Charrier, något som gav henne en son. Graviditeten blev svår, mest för att Bardot verkligen inte ville ha barn.
Abort var olagligt på den tiden och Bardot sörjde att hennes kropp skulle gå igenom en så plågsam förändring. I en biografi som publicerades 1996 skrev hon: ”Jag såg på min platta mage i spegeln och betraktade den som en kär vän som jag skulle lägga ett kistlock över”.
Den eviga djurvännen Bardot sa vid ett annat tillfälle att hon hellre hade fött en hund. Charrier och sonen Nicolas, som efter skilsmässan växte upp hos sin far och vände modern ryggen, stämde henne efter bokens publicering och hon tvingades betala böter till dem båda.
Det blev början på en lång rad domstolsbesök för Bardot på grund av hennes tunga. Under 00- och 10-talet dömdes hon till böter vid ett flertal tillfällen för att ha gjort rasistiska och islamofobiska uttalanden. Politiskt rörde hon sig allt längre högerut, från att ha stöttat de Gaulle på 60-talet till att hamna i Marine Le Pens läger mot slutet av livet. Fjärde och sista maken blev också Bernard d’Ormale, tidigare rådgivare till Jean-Marie Le Pen.
Trots det ärliga engagemanget i djurrättsfrågor, kampanjer där hon gärna öppnade plånboken för att stoppa djurs lidanden, var det var med andra ord svårt ibland att ha en positiv bild av Bardot de sista decennierna. Desto lättare var det under 60-talet, de där åren när hennes ikonstatus befästes.
Gjorde bikinin populär
Det var då hon inledde en karriär som sångerska, ofta i samarbete med Serge Gainsbourg; låten ”Bonnie and Clyde” var en stor hit 1968. Hela världen tycktes fascinerad av hennes stil, skönhet – och kropp. Hon gjorde bikinin populär, porträtterades flera gånger av Andy Warhol och beundrades av en ung Bob Dylan som tillägnade henne sin första låt. Ett foto som togs av Bardot där hon är iklädd endast strumpbyxor imiterades av artister och kändisar många gånger, ibland decennier senare.
Filmerna fortsatte att väcka uppmärksamhet – hon gjorde roller för Louis Malle och Jean-Luc Godard. Spelade mot James Stewart och Sean Connery i amerikanska filmer. Flopparna blev dock allt fler och i början av 1970-talet fick hon nog. Sista filmen kom 1973.
Året innan dokumenterade Aftonbladet flitigt hennes Stockholmsbesök, då hon var i Sverige för en filminspelning med forne maken Roger Vadim. Det inkluderade ett besök på legendariska porrklubben Chat Noir på Döbelnsgatan.
”BB” visste hur hon skulle väcka uppmärksamhet. Få har kunnat matcha henne.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.