Mannen av stål har bytts ut till en man av folket
Nya Superman flyger förbi utan bestående avtryck
Publicerad 2025-07-10
Superman
Regi James Gunn, med David Corenswet, Rachel Brosnahan och Nicholas Hoult.
FILMRECENSION. Är det en fågel? Är det ett flygplan?
Nej, det är bara Stålmannen igen – igen.
Visst, mycket är nytt men än mer är det inte.
Guiden inför sommarens storfilmer på bioduken är en nedslående läsning.
Mer än hälften är antingen uppföljare eller omstarter.
Hollywood har lite gett upp på att skapa något nytt till förmån för repriser med andra ansikten och ”nya fräscha infallsvinklar”.
Kapitalistisk trygghet. Mod utbytt mot ett mode.
DC Universe (DCU) går i bräschen på detta tema. Denna nya franchise, som skapades av James Gunn och Peter Safran i fjol, är en mjuk reboot av DC Extended Universe. Det är nu tänkt att DCU årligen ska pumpa ut två biofilmer samt två tv-serier under de kommande åtta till tio åren, först under kapitelparollen ”gudar och monster”, med mindre mörker.
Hänger ni med? Äh, knappt jag heller.
Först ut i nysatsning
Tydligast är väl egentligen att pengarna styr. Att ”Avengers”-succén blivit någon ny målbild.
Och i detta förvirrande virrvarr är det åtminstone passande att ”Superman” får vara först ut i DCU:s så kallade nysatsning. Filmen beskrivs nämligen som ”den mest mänskliga” versionen av vederbörande hittills.
James Gunn och kompani väljer att skippa bakgrundshistorien á la Krypton som alla ändå redan känner till.
Istället kastas publiken in i antarktisk action direkt med våldsamma och skojfriska introduktioner av välbekanta karaktärer med just nya ansikten.
Henry Cavill, den stackaren, har ju fått yxan igen (RIP Geralt av Rivia). David Corenswet är dock skrämmande lik och axlar manteln utan några som helst bekymmer. Självsäker, framförallt humoristiskt träffsäker, och därigenom tryggt passande i denna mer familjevänliga tolkning.
Men showen stjäls av superskurken Lex Luthor, briljant spelad av Nicholas Hoult. Det är tveklöst den mest välskrivna karaktären och det är härifrån som dialoger faktiskt fastnar. Det är mänskligt, känslosamt och relaterbart på riktigt.
Men annars är det i mångt och mycket en actionkomedi som flyger förbi likt huvudpersonen själv. Inte obemärkt kanske. Men utan bestående avtryck.
Inte en enda gång blir man faktiskt överraskad. Varenda fajtingscen, där Superman lyckas rädda människor, ekorrar och höghus i sista sekunden, går att förutse utan en spågumma-licens. Samma sak går att säga om handlingens ”vändningar”. Vetenskapligt krångligt men manuskriptiskt linjärt, alltså.
Visst, detta är väl hela poängen. Det ska vara en mer lättuggad historia än Zack Snyders version. Mannen av stål har bytts ut till en man av folket, så att säga.
Parallellerna med originalet från 1978 blir svårare att göra. Detta mest eftersom det pumpas på med intergalaktiska påfund, svarta hål och fan och hans rymdmoster. Jag hoppas att Blu Ray-versionen gästas av Neil deGrasse Tyson som astrofysiker-tolk, för det behövs.
Men vad denna 2025-version också gör är att anknyta till dagsaktuella problem, såsom selfies med mobiler.
Främst tas det upp politiska budskap och referenser till invandring som väcker tankar utan att peka finger. Den gränsen vandras snyggt rakt igenom.
Många leenden och småskratt
Produktionen, som ska ha kostat omkring 2,1 miljarder kronor, renderar föga förvånande i väldigt snygga effekter. Vid tre, fyra tillfällen klaffar soundtracket perfekt. Leendena och småskratten sker desto oftare. Att superhunden Krypto får friskt med skärmtid är förstås en öppen dörr som sparkas in. Men ja, det funkar ju.
Annars känns det mesta igen från de cirka 2 500 andra superhjältefilmerna från de senaste åren.
Originalitet är vad som saknas mest och allt landar i en bra bioupplevelse som egentligen inte behöver upprepas igen – igen.
Visas på bio från fredag 11 juli.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.