Dwayne Johnson siktar på Oscar med MMA-film
Höga ambitioner... men var det här allt?
Publicerad 2025-11-07
The Smashing Machine
Regi Benny Safdie, med Dwayne Johnson, Emily Blunt, Ryan Bader, Bas Rutten, Oleksandr Usyk.
FILMRECENSION. ”The Smashing Machine” må vara gjord med de högsta av ambitioner, med en genuin vilja att på ett realistiskt sätt ta oss till MMA:s barndom.
Men till sist ställer vi oss ändå frågan: var det här allt?
DRAMA. Förr eller senare kommer man som filmstjärna till det där stadiet när man har gjort fyrtioelva actionkomedier och börjar få svårt att skilja dem åt. Kanske är det då dags att snegla åt en annan sorts proteinshake, något som kan ge tillfredsställelse på ett annat sätt.
Jag vet inte om det var så Dwayne Johnson resonerade när han tackade ja till att spela den verklige MMA-stjärnan Mark Kerr, men om vi blickar bakåt på ”The Rocks” filmkarriär är det inte konstigt att han vill göra något nytt. Han begick sin filmdebut som den rätt så datoranimerade Skorpionkungen i en av ”Mumien”-filmerna och fortsatte sedan som muskulös hjälte med glimten i ögat i allt möjligt från ”Fast and furious”-filmer till ”Black Adam” och de animerade ”Vaiana”-äventyren.
Han är förstås bra som Kerr. Varför skulle han inte vara det, här är han ju på mammas gata. Johnson är trots allt gammal fribrottare som är väl bekant med den här världen, där våldsamma matcher i ringen och droger är bekanta inslag.
Kunde spela rollerna i sömnen
När jag såg ”The Smashing Machine” tänkte jag på filmer som ”Boogie nights” (1997) och ”The wrestler” (2008), som också hade hajpade skådespelarinsatser av gamla stjärnor som Burt Reynolds och Mickey Rourke. De gick vidare till att bli Oscarnominerade, men vann aldrig. Trots att de var så pass bra var det samtidigt lätt att tänka att både Reynolds och Rourke egentligen kunde spela sina roller i sömnen. Den sortens typer var en tydlig del av deras filmpersonligheter.
Detsamma kan man säga om Johnson och Mark Kerr. Det betyder inte att Johnson sover sig igenom sin roll, tvärtom. Filmen skildrar Kerrs missbruk av opioider och ibland stormiga förhållande med Dawn (Emily Blunt). Förnekelse leder till sammanbrott och en kamp för att bygga upp ett nytt drogfritt liv – den sortens dramatik kräver en seriös insats för att övertyga, och Johnson gör vad han ska.
Autentiska miljöer
Överlag satsar filmen hårt på realism. Tillsammans med sin bror Josh har Benny Safdie gjort filmer som ”Uncut gems” och i denna regidebut på egen hand ser Benny till att det gryniga fotot känns indie och att UFC-miljöerna är så autentiska som möjligt. Det är modern MMA:s barndom som skildras, komplett med pensionerade stjärnan Bas Rutten i rollen som sig själv.
Men det hade varit betydligt mer spännande med större fokus på den ofta absurda och blodiga sporten och hur den blev en framgångssaga, i stället för ett porträtt av Mark Kerr.
Med all respekt för hans personliga bekymmer med missbruk och bråk med blivande frugan: så märkvärdig är inte den storyn. Det är proffsigt hopsatt – men saknar dramatik som griper tag i en.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.