Tack gode gud för en poppig Fantastic Four
Nya versionen har hjärta och känns autentisk
Publicerad 2025-07-23
The Fantastic Four: First steps
Regi Matt Shakman med Pedro Pascal, Vanessa Kirby, Ebon Moss-Bachrach, Joseph Guinn, Julie Garner.
FILMRECENSION. Nya ”Fantastic Four” söker sig tillbaka till sina rötter – 1960-talets poppiga serietidningar.
Tack gode gud för det! Färgklickarna och de kitschiga, blå trikåerna piggar upp mer än väntat.
ÄVENTYR. Den fantastiska fyrans klassiska äventyr har filmatiserats ett antal gånger. Den senaste versionen utkom 2015 i regi av Josh Trank och var ett riktigt magplask. Ett tradigt och platt försök till återfödelse, enades kritikerna om då.
Regissören Matt Shakman lyckas däremot blåsa liv i både franchisen och superhjältegenren med sin egen tolkning, och tycks ha kommit fram till ett framgångsrecept. Mycket på grund av att han utnyttjat 1960-talets estetik och futurismen som rådde då, som än idag ter sig tidlös.
Samtidigt är handlingen ny och inte hämtad från originalberättelsen. Han har lyckats ta dessa två komponenter, det gamla från arkiven med en samtida blick, och dess sammansmältning blir både färgstark och uppfriskande.
Träffades av kosmiska strålar
Vi befinner oss i ett alternativt, retrofuturistiskt universum vid namn Earth-828, i en storstad med skyskrapor som tornar upp sig över befolkningen. Det hade lika gärna kunnat vara New York anno 1967. En av skyskraporna huseras av The Fantastic Four, bestående av paret Reed Richards (Pedro Pascal) och Sue Storm (Vanessa Kirby), men även Ben Grimm (Ebon Moss-Bachrach) och Johnny Storm (Joseph Quinn), Sues lillebror. Efter ett vetenskapligt uppdrag i yttre rymden där gruppen träffats av kosmiska strålar har de alla fått olika superkrafter, och därmed även blivit beskyddare av sin planet.
Sue och Reed har efter flera års försök blivit med barn, men lyckan och harmonin blir relativt kortvarig då ett mystiskt kvinnoväsen täckt i metall (tänk Fritz Langs Maschinenmensch i ”Metropolis” från 1927) dimper ner från himlen på en surfbräda för att ge bud om planetens snara undergång.
Mycket riktigt, den gigantiska varelsen Galactus, som äter upp planeter, ska sätta sina tänder i Earth-828 härnäst.
Barnsligt, eller hur? Mer kan man väl inte begära av en superhjältefilm. Graviditeten och den kommande förödelsen löper likt två parallella linjer – löftet om liv, en ny puls kontra hotet om dess förgörelse. Någonting som tangerar samtiden.
Rätta mig om jag har fel, men kan detta vara första gången en förlossning inkluderas i en superhjältefilm? En relativt enkel sådan, förutom att den sker i ett rymdskepp i full fart. Sue krystar några gånger och så är bebisen ute, inte en bloddroppe i sikte. Men det är väl så superhjältekvinnor föder…
Olika nyanser av grått
Problemet med de tidigare Fantastic Four-filmatiseringarna kanske var att de försökte vara alldeles för samtida. Man tonade ner det visuella till olika nyanser av grått. Dräkterna är mörka och murriga, likaså miljöerna.
Anledningen till att superhjältarnas guldålder var just 1960-talet hade förmodligen med tidsandan att göra. En tid som kännetecknades av optimism, framåtrörelse och hopp, karaktärsdrag som de flesta superhjältar ju besitter. Tiden vi lever i nu är på många sätt raka motsatsen. Kanske skulle framtida superhjältefilmer också gynnas av att söka sig till det mer lekfulla, poppigt kitschiga och serietidningsaktiga?
Samtidigt smyger sig 2020-talets polerade ideal in här också – trots att det är 60-tal finns inte en enda cigarett i sikte och de har envisats med att ge Sue Storm bildsköna beachwaves istället för en tidstypisk kort, hackig frisyr à la Vidal Sassoon.
Men, allt som allt är “Fantastic Four: First Steps” ett finurligt bidrag till Marvel-universumet, med lite mer autenticitet och hjärta än vanligt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.