Brutalt mörkt – men så fint att hjärtat sprängs
Lyckad filmatisering av Stephen Kings ”The long walk”
Publicerad 2025-10-02
The long walk
Regi Francis Lawrence, med Cooper Hoffman, David Jonsson, Garrett Wareing, Tut Nyuot, Charlie Plummer, Ben Wang, Mark Hamill.
FILMRECENSION. Stephen King-filmatiseringen har varit på gång länge, och i händerna på "The Hunger Games"-regissören har den nu blivit av.
Resultatet är brutalt och otäckt – men också ljust och hoppfullt.
THRILLER. "Säg något som är på riktigt." Repliken är kärnan i dystopin "The long walk", och det är länge sedan jag såg något så akut nödvändigt.
På ytan är det en effektiv, brutal och underhållande thriller, där under ställer filmen diagnos, skriver ut recept och medicinerar dem som behöver behandling allra mest. Den riktar sig till ensamma unga män som radikaliserats till att se medmänsklighet som svaghet, till dem som fåtts att tro att ingenting spelar någon roll. Till dem som ristar in memeskämt på kulor, och till nihilisterna som tycker att det var kul att någon gjorde det.
"The long walk" bygger på den första roman Stephen King skrev som tonåring på 1960-talet, och premissen är i stora drag densamma: 50 "frivilliga" unga män har lottats ut till att delta i en tv-sänd maratonmarsch utan mållinje. Lyckas de inte hålla en hastighet på minst fem km i timmen avrättas de med ett skott. Siste man kvar får pengar och allt han önskar sig.
Inte konstigt att "The Hunger Games"-regissören Francis Lawrence dragits till materialet.
Känns direkt radikalt
Det var Vietnamkriget som inspirerade King, och meningslösheten låg som ett kallt täcke över romanens vandrare. I filmatiseringen har man på flera sätt gått åt motsatt håll, och nu är det tvärtom allt som är meningsfullt som bäddar in dem på väg mot döden. Vänskap, gemenskap, solidaritet, musik. Allt det som är vackert och på riktigt. Det är så känslosamt, och så utan ironi eller glimt i ögat att det känns direkt radikalt.
I centrum står Ray (Cooper Hoffman) och Pete (David Jonsson), runt dem finns gruppen de bildar täta band till. Den cyniska mobbaren Gary (Charlie Plummer) hovrar omkring, tar bilder på plågade och kallar folk för fjollor.
I övrigt är vandrarna mestadels så fina med varandra att man vill stoppa dem i fickan, och spelet, jargongen och kemin mellan skådespelarna är det som gör filmen. När de sjunger och lyssnar på musik ihop sprängs nästan hjärtat. Det är totalt mörker, och ändå så ljust.
I romanen får man aldrig riktigt veta varför marschen hålls, men här öppnar de med det antagningsbrev som skickats hem till deltagarna om att evenemanget är till för att ge hopp i ekonomiskt desperata tider. Innan startskottet håller sedan den fascistoida Majoren (Mark Hamill) ett tal där han pratar om landets "lathetsepidemi", "att USA ska bli nummer ett i världen igen" och att nationen ska återfå sin forna ordning.
Så småningom blir det tydligt att vi rör oss i en tid där viss litteratur är förbjuden och de som ifrågasätter makten straffas.
USA:s mest förbjudna författare
Det krävs inga snillen för att förstå varför den här filmen kommer nu. Inte heller för att förstå varför två så högljutt Trump-kritiska som Hamill och King medverkar i projektet. King blev så sent som i veckan USA:s mest förbjudna författare och är dessutom hårt anti USA:s vapenlagar. "The long walk" adresserar båda ämnen.
Avrättningarna är brutala och råa, med kulor som sliter i kroppar utan skräckroligt splatter. Rädda tonåringar hukar och försöker skydda sig eller blir skjutna i ryggen när de springer. Det är plågsamt att se, för likt verklighetens skolskjutningar.
"The long walk" är långt mer politisk än bioaktuella och lätt överhyllade "One battle after another", och riktar sig dessutom inte till de redan frälsta. Det är modigt, och jag hoppas att det går hem hos i alla fall någon av dem som bäst behöver det.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.