Svag Jarmusch – trots whiskyröstad Tom Waits
Trivsamt men händelselöst
Publicerad 2026-04-09
Father mother sister brother
Regi Jim Jarmusch, med Cate Blanchett, Adam Driver, Charlotte Rampling, Tom Waits.
FILMRECENSION. Välbekant men livlöst från indiefavoriten Jim Jarmusch.
Tre berättelser om distanserade föräldrarelationer som ekar av varandra men aldrig landar i något.
DRAMA. Indiefavoriten Jim Jarmusch (”Paterson”) drog tillbaka sin film ”Father mother sister brother” från filmfestivalen i Cannes när den inte fick delta i tävlingskategorin. Han gjorde ett nytt försök med festivalen i Venedig där han drog jackpot och filmen vann det finaste priset Guldlejonet. Frågan är hur välförtjänt det var.
”Father mother sister brother” består av tre berättelser eller kapitel. Vart och ett utspelar sig i ett annat land. I FATHER besöker syskonen Emily (Mayim Bialik) och Jeff (Adam Driver) deras pappa (Tom Waits) som bor ensam i ett hus på vischan i nordöstra USA. I MOTHER träffas en mamma (Charlotte Rampling) och hennes två döttrar Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) i Dublin för deras årliga te och kakor. I SISTER BROTHER möts två syskon upp i Paris efter att båda deras föräldrar gått bort i en flygolycka.
De tre berättelserna är separata från varandra men handlar alla om relationerna mellan vuxna barn och deras emotionellt eller bokstavligt talat (läs: avlidna) distanserade föräldrar. Alla tre berättelser ekar av varandra, inte bara i tematik utan även i upprepningar av olika repliker, referenser och föremål.
Känns allt mer forcerade
Den som känner sig manad kan köra referensbingo mellan de tre kapitlen. Vatten och skejtare är två hintar. Min favorit är när någon av karaktärerna droppar ordet ”Nowhereville” som i svenska undertexten översätts till ”Mitt ute i spenaten”. Kopplingarna och referenserna tappar däremot snabbt nyhetens behag och känns allt mer forcerade. Mer som en checklista att beta av än något mer djupgående.
Regissören och manusförfattaren Jim Jarmusch, han med den vita kalufsen på huvudet, har en fäbless för minimalistiska narrativ som inte har bråttom någonstans. Mer betraktande och kontemplativt än händelserikt och dramatiskt. Humorn är oftast torr, gärna smått kufisk – blandad med några doser melankoli. Så även här. Dialogerna består mer av tystnad än av ord och det är tydligt att det är där filmen vill placera oss – i allt det osagda mellan karaktärerna.
De ansträngda tystnaderna skulle kunna ha blivit skönt obekväma men det blir det aldrig riktigt eftersom någon dramatisk spänning aldrig byggs upp. Både FATHER och MOTHER består av konfrontationer som aldrig händer. Frånvaron av konflikter är uppenbart en av filmens poänger, men för att det ska fungera så måste det finnas tillräckligt intressant dramatiskt innehåll. Vi behöver också känna med karaktärerna, men vi kommer aldrig personerna närmare än armlängds avstånd.
Ensemblen är det inget fel på och är fylld av bekanta från Jarmuschs tidigare filmer – inte minst whiskyröstade Tom Waits. När så lite sägs krävs det än mer av skådespelarna att förmedla sitt inre liv utan ord och det är en ren njutning att titta på alla ansikten. Inte minst i de två första kapitlen. Där har vi mästarklasser i att göra mycket med lite.
Här saknas humorn
SISTER BROTHER är den svagaste delen. Här saknas humorn som fick lite liv i de övriga två. Det är varmt och finstämt, men också entonigt och platt. Om man hade hoppats på att den skulle få filmen att knytas ihop blir man besviken.
”Father mother sister brother” är en lågmäld och trivsam triptyk av berättelser som inte utmynnar i något. Tre bitar som inte adderas ihop till en tillfredsställande helhet. Efter besvikelsen med zombiekomedin ”The dead don’t die” (2019) har Jim Jarmusch gått tillbaka till vad han är trygg med, men det blir mest en underväldigande kopia av vad han redan gjort som inte lyckas nå fram i sin kommunikation. Lite som relationerna i filmen.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.