Rejv och dödlig ökenfärd i Oscarsfilm: ”Livet är sorgligt”
Oliver Laxe inte längre rädd för att dö efter ”Sirãt”
Publicerad 2026-03-03
Efter arbetet med Oscarsnominerade ”Sirãt” är regissören Oliver Laxe inte längre rädd för att dö.
– Det var som en övergångsrit för mig. Jag känner hur jag har mognat, säger den 43-årige regissören till TT.
Han befinner sig vid intervjun i Los Angeles, och ska några timmar senare resa till New York. Efter det väntar Baftagalan i London, Césargalan i Paris och Goyagalan i Madrid. Efter det åter till LA och Oscarsgalan.
Oliver Laxe är trött.
– Fast nu har jag varit i LA i två veckor och fått sova i samma säng lika länge. Det har hjälpt. Men när allt kring Oscar är över ska jag bara sova.
Laxes resa med ”Sirãt” började vid förra årets Cannesfestival, där filmen bland annat vann jurypriset och priset för bästa musik. Resan har sedan gått vidare till en mängd festivaler för att nu snart sluta vid Oscarsgalan.
Dödlig färd
”Sirãt” (arabiska för ”väg”) handlar om en man som med sin tonårsson söker efter sin försvunna dotter som han tror befinner sig på ett rejv i Marocko. De hittar henne inte, men tar sällskap med några personer som ska åka till ett annat rejv.
Det blir en farofylld och för flera av personerna dödlig färd genom öknen, som väcker många tankar hos åskådaren.
– Jag vill få människor att känna sig översinnliga, att få dem att tro på en magisk värld. Och när man talar om det andliga, så är död någonting man måste ta upp. Jag visste att jag måste skapa ett slags övergångsrit både för mig och publiken, döden är ett viktigt ämne, säger han.
– Visst, det är sorgligt. Men genom sorg accepterar man förlust. Livet är sorgligt. Vi förlorar vår hälsa, våra vänner, det materiella. Det är så det är. Och biografen är en plats för katarsis.
Musiken viktig
I Cannes vann kompositören Kangdin Ray pris för bästa musik. Nu är filmen Oscarsnominerad inte bara som bästa internationella film utan även för sitt ljudarbete. Musik och ljud är oerhört viktiga för helheten.
– Kompositören och jag jobbade ihop i ett och ett halvt år innan vi började filma. Vi tog tid på oss, jag försökte beskriva de bilder jag ville få fram. Jag hade en manusversion med länkar till musik som jag tyckte var själva essensen av filmen, säger Oliver Laxe.
Att filma i öknen innebar problem, inte minst med sandstormar.
– Men vi hade tur. Ingen blev skadad.
