En blyger, mäklare och blondin bildar dansklubb
Stundtals vacker men parodisk ”Dance club”
Publicerad 2025-09-18
The dance club
Regi Lisa Langseth med Nils Wetterholm, Pernilla August, Evelyn Mok, Matias Varela, Alva Bratt, Julia Franzén.
FILMRECENSION. En psykologstudent bryter mot reglerna och startar en dansklubb med utsatta patienter.
Resultatet är stundtals vackert, men svensk film verkar fortfarande dras med ett Bonusfamiljen-komplex, fullt av parodier och övertydligheter.
DRAMAKOMEDI. Den stora behållningen i Lisa Langseths regi är hennes systemkritiska ådra samt den utforskarlust som riktas mot sånt som avviker i ett majoritetssamhälle.
Redan i ”Till det som är vackert”, regidebuten från 2010, syns en övertygande Alicia Vikander som en ung kvinna från en Göteborgsförort, med ett känsloliv som ständigt sätts på prov. Sällan har den gängse bilden av klassresan, som en möjlig utväg till friheten, utmanats så tydligt när den ställs mot dess hårda verklighet.
Men när Langseth nu återvänder till svenska biografer efter den hyllade Netflixsuccén ”Kärlek & anarki” återfinns spår av det filmklimat som är så uppenbart smittat av det typiskt snabba och förutsägbara som påminner om en Netflixproduktion.
Styrande järnhand
I ”The dance club” är Johannes (Nils Wetterholm) ett steg ifrån att få sin legitimation som psykolog. Först måste han slutföra sin praktiska tjänstgöring under handledning av en barsk Pernilla August som har kanaliserat sin inre i rollen som Charlotte, den styrande järnhanden på det privata vårdbolaget Care.
När Rose (Julia Franzén) berättar om besvären efter en vaginal plastikoperation, svarar Augusts rollfigur iskallt att den antidepressiva dosen behöver höjas.
Det dröjer inte länge förrän Johannes börjar utforska sitt motstånd. Genom att fråga den socialt skygga Emily (Evelyn Mok) hur hennes liv ser ut i övrigt, bryter han inte bara mot normerna på mottagningen. Det leder till att han börjar ta emot patienter i smyg, bland dem en smått briljant Matias Varela, som mäklaren som söker kontakt med sitt 'lilla jag' och bär filmens komiska nerv. Även långfilmsdebuterade Franzén är en frisk fläkt i sammanhanget.
För temat är ju annars djupt beklagande. På Care handlar allt om att fastställa diagnoser. Lisa Langseth har berättat att manuset bygger på den svenska ”vilda västern-psykiatrin”, där privata vårdkedjors vinstintressen devalverar sjukvården genom att ställa för många diagnoser utan att tillgodose patienternas behov.
Med små normförskjutningar och typiskt psykologlugn börjar Johannes förstå att yrket han är på väg att kliva in i inte riktigt är som han har tänkt sig. Hans kunskap om Zygmunt Bauman eller Sören Kierkegaard framstås av Care som idealistiska. Freuds har aldrig känts så främmande.
Revanschsuget ressällskap
Genom mötet med performancekonstnären och tidigare patienten Rakel (Alva Bratt) bildas ett revanschsuget, resande danssällskap. Platser och personer konfronteras i olika flashmobs. Sammandrabbningen mellan dansen och terapin, blir stundtals en vacker och ordlös illustration av karaktärernas utsatthet och längtan efter kollektivet.
Att ”The dance club” snabbt blir föremål för de marknadsliberala krafter som filmen kritiserar hör kanske hemma i en annan diskussion om konstnärliga villkor.
Här råder inga subtiliteter. Det övertydliga "Bonusfamiljen"-komplexet som svensk film verkar lida av uppstår även här. Kanske är det meningen att filmen ska driva med sig själv. Men motståndet mot AI-konst eller en marmorbelamrad skönhetsklinik närmar sig ändå det parodiskt outhärdliga. Lägg till rollfigurer i form av en Alva Bratt som självförbrännande konstnär i ”Girl interrupted”-skrud.
Berättelsen om en vägran att anpassa sig efter ett system som har övergett sina behövande skulle kunna ses som en pastisch på ”Gökboet”. Men i stället för Jack Nicholson som institutionaliserad småbrottsling har vi en brokig skara bestående av en blyger, en blondin, en konstnär, en psykolog och en mäklare i en psykiatrimusikal.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.