Hajpade ”Brutalisten” är ett överskattat åbäke till film
Publicerad 2025-02-06
Brutalisten
Regi Brady Corbet, med Adrien Brody, Felicity Jones, Guy Pearce, Joe Alwyn, Raffey Cassidy, Stacy Martin, Emma Laird, Isaach De Bankolé, Alessandro Nivola, Ariane Labed.
Regipriset i Venedig. Tre Golden Globe-vinster. Tio Oscarsnomineringar. En av favoriterna inför den galan.
Men ”Brutalisten” är ett överskattat åbäke till film.
DRAMA. Det finns absolut saker som är bra med Brady Corbets hajpade film:
Skådespeleriet, fotot, musiken, det ambitiösa anslaget att göra en episk historia om en judisk flyktings försök att förverkliga Den Amerikanska Drömmen.
Jag såg världspremiären på Venedigs filmfestival. Inte så mycket var känt i förväg, utom att filmen var ungefär tre och en halv timme lång och skulle innehålla en paus, något man inte haft i filmvärlden på långa filmer på åratal.
Filmen är lite pretentiöst indelad i kapitel, plus en ouvertyr och en epilog.
Den följer László Tóth (Adrien Brody), en ungersk-judisk flykting som har överlevt koncentrationslägren under Förintelsen. Han anländer till Ellis Island i New York 1947. Hustrun Erzsébet (Felicity Jones) är kvar någonstans i Europa. László får jobb hos sin kusin Attila (Alessandro Nivola) i hans möbelfirma i Philadelphia. Han får bo hos honom och hustrun Audrey (Emma Laird). Ett uppdrag åt en bortskämd rikemansson (Joe Alwyn) går snett och László hamnar i kylan, blir även osams med sin kusin. Ända tills rikemanssonens far, Harrison Lee Van Buren (Guy Pearce), inser att László egentligen är en Bauhaus-utbildad stjärnarkitekt och anlitar honom för att bygga sitt drömprojekt, en blandning av teater, idrottshall, bibliotek och kapell.
Det är det bygget och hur det lyckas, som filmen handlar om.
Men under andra halvan faller historien delvis samman. Hustrun kommer till USA och deras förhållande känns mest bara konstigt. Lászlós ständiga knarkmissbruk verkar inte påverka hans förmåga att jobba. Van Burens beteende blir allt märkligare. En händelse under en Italien-resa kommer som från ingenstans och är noll trovärdig. Och varför gick Van Buren med på att låta bygga ett så dyrt hus i den extrema stil som László insisterade på?
I Venedig blev jag ändå så pass fascinerad att jag googlade László Tóth. Han kändes ju riktig, ungefär på samma sätt som författaren William Wallace i Lydia Sandgrens lysande och Augustpris-belönade roman ”Samlade verk” för några år sedan. Men båda är påhittade personer. På något sätt kände jag mig lurad. Det händer väl aldrig att man hittar på överlevande personer från Förintelsen till böcker eller filmer?
Nåväl, under resten av festivalen diskuterade jag ständigt filmens för- och nackdelar med en kvinnlig italienska kollega. Hon, och många andra, tyckte det var ett mästerverk. Jag började tvivla på mitt omdöme.
Tills jag såg om filmen häromdagen. Nu vet jag att László Tóth är inspirerad av och ett hopkok av flera ungersk-judiska arkitekter från den tiden. Nu förstod jag alla repliker, det var ibland lite svårt med engelskt mummel med grov ungersk brytning, textad på italienska. Annars tycker jag likadant fortfarande. Inklusive att skildringen av att vara judisk i USA är ytlig. László hävdar att amerikanerna bara ser dem som idioter, men det är en förenkling, det fanns massor av judar med europeisk bakgrund i USA vid den tidpunkten.
Det enorma bygge som Van Buren låter László uppföra, känns vid en andra titt på filmen som något så knäppt storvulet att inte en kapitalist i världen hade gått med på att finansiera det.
Brady Corbet har onekligen lyckats skapa något högst personligt och mycket film för pengarna, de tio miljoner dollar ”Brutalisten” har kostat är en struntsumma i Hollywood.
Men det är fortfarande ett riktigt åbäke till film, stundtals även lite långtråkigt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.