Rumphugget återbruk av hela Karate kid-världen
Jackie Chan och Ralph Macchio i uppstyckad uppföljare
Publicerad 2025-05-30
Karate kid: Legends
Regi Jonathan Entwistle, med Ben Wang, Jackie Chan, Ralph Macchio, Joshua Jackson, Ming-Na Wen, Sadie Stanley, Aramis Knight.
FILMRECENSION. Karaten finns i allt.
Budskapet är bekant i denna minneskaka till film.
Men denna nya ”Karate kid”-film känns uppstyckad och småskalig.
ACTIONDRAMA. Den amerikanska 80-talsfilmen rymmer ett helt arkiv av ikoniska filmögonblick som gärna låter sig imiteras. ”Dirty dancing”-lyftet. E.T:s klassiska fingervisning följt av “phone home”. Tony Montanas “Say hello to my little friend”. Och otaliga gånger har man försökt återskapa den avgörande sparken från den första ”Karate kid”-filmen från 1984.
I “Karate kid: Legends” har den tranliknande sparken uppdaterats, med ena foten kvar i det nostalgiska arvet, och den andra i ett nutida New York.
Li Fong (Ben Wang) flyttar från Peking till New York tillsammans med sin mamma (Ming-Na Wen) som har fått jobb på ett sjukhus. Bakom sig lämnar han kung fu-skolan ledd av herr Han (Jackie Chan). Och med sig bär han löfte att aldrig mer praktisera kung fu, efter att hans bror mist livet till följd av sporten.
Löftet bryts snabbt. På en pizzeria faller Li Fong för Mia (Sadie Stanley), dotter till en före detta boxningsmästare (Joshua Jackson). Pappan är dessutom skyldig pengar till en man som driver en machopräglad karate-dojo. Här handlar allt om våld, och där tränar Connor (Aramis Knight) – Mias ex, som senare spöar Fong i en hormonstinn skolgårdsuppgörelse.
Söker upprättelse
Plötsligt dyker herr Han upp i New York. Kort därefter inser Fong att han måste ställa upp i en turnering. Han söker upprättelse för allt oberättigat våld. Men för att besegra Connor krävs något mer.
Klipp till en japanskinspirerad bakgård i Kalifornien. En exakt kopia av Miyagi-hemmet från originalfilmen. Vilken minneskaka! Originalets Daniel LaRusso (Ralph Macchio) blir inkallad av herr Han, i ett försök att sammanföra kung fu med Miyagi-karaten.
När den nya versionen av “The Karate kid” kom 2010 väckte det en del frågetecken hos publiken – varför behålla titeln när filmen handlade om kung fu? Regissören Jonathan Entwistles lösning, att förena de två kampsporterna, känns halvhjärtad.
För vad ska filmen referera till? Är det en uppföljare till 2010-versionen med Jaden Smith? Originalfilmerna? Eller den hyllade Netflix-serien “Cobra Kai” som nyss avslutade sin sista säsong?
Franchise-maskineriet som i decennier varit i rullning med filmer, tv-spel, animerade versioner och spin-offs som föder fler spin-offs, gör att nya ingångar till “Karate kid”-universumet aldrig tar slut. Den här gången blir det ett rumphugget återbruk av allt.
Skymmer skådespelarnas insats
Filmens 94 minuter fångar knappast originalets visdom, och det klassperspektiv samt underdog-tema som präglade originalets patos har också bleknat. I stället uppstår en uppstyckad och småskalig berättelse som skymmer skådespelarnas insats och påminner om de övertydliga konflikterna i “Cobra Kai”. Skillnaden är att det funkar i tv-serien, och kvar finns en gör-det-själv-mall för hur man gör en Karate kid-film.
Ändå återvänder karaktärerna till miljön och de vardagliga sysslorna för att utforska kampsporten. Precis som när LaRusso en gång målade staket, vaxade bilar och tvättade golv, existerar fortfarande ett omisskännligt budskap om att karaten finns i allt.
Flashiga overlay-effekter i tv-spelsstil ger ett extra visuellt intryck, och till sist: musiken. Slutfanfarerna. Bill Conti-ljudet som stärker den triumfatoriska kampviljan.
"Karate kid: Legends" största problem är att den gör precis det den ska – varken mer eller mindre.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.