Pet Shop Boys melodier personifierar längtan
Per Magnusson om lördagen på Way Out West
WAY OUT WEST Noname råder bot på baksmällan efter bratsommaren och Daniel Rathana tar i från tårna i en gospelkantad r’n’b-show.
Sista dagen på Way Out West börjar med sol och slutar i regn – men mynnar mest av allt ut i Pet Shop Boys bedårande popmelodier.
GÖTEBORG. När man vadat genom allén av Red Bull-jeepar, generisk afrobeatspop från Zalando-lådor och jättelika lavendeldoftande Axe-skorstenar når man till slut fram till det som räknas: musiken.
Way Out Wests sista dag börjar fantastiskt med Noname i Linnétältet.
Fatimah Warner växte fram ur Chicagos spoken word-scen och har bland annat startat en bokklubb fokuserad på svarta författare. I flera år har jag charmats av hennes sylvassa rap över bomullsmjuka beats.
Den 33-åriga rapparen, sångerskan och poeten är helt och hållet oförställd på scenen. ”Alright”, säger hon överslätande efter varje låt. Endast backad av en kvinnlig dj som påminner om en bibliotekarie känns konserten lika ofta som en föreläsning.
Precis som Little Simz under gårdagen kommer Noname nära sin publik genom nedtonad ärlighet. Men i amerikanskans fall står texterna ännu mer i centrum. Den neosouliga hiphopen blir en perfekt fond för hennes berättelser om självkritik, tennisskor och hur en mormors död kan få en att förstå saker om livet.
Noname är en naturbegåvning som aldrig kommer att nå de största scenerna. Det är hon alldeles för smart för. Men den sömniga tältpubliken som fortfarande inte hämtat sig efter Charli XCX ger henne åtminstone gränslös kärlek i eftermiddagsvärmen.
Daniela Rathana fyller ungefär samma funktion som Seinabo Sey häromåret. Hon sjunger vacker soul på svenska samtidigt som den sista kvällssolen snuddar ekarnas blad.
Inför sin spelning på Way Out Wests största scen har 29-åringen laddat upp med en ambitiös show. Dekor, band och körsångare som blir en del av föreställningen samt ambitiösa visuals där artisten porträtteras som soldat.
Rathana berättar att hon föddes i Akalla med en enda talang: att festa. Det är inte sant. Hon föddes även för att stå på Flamingo-scenen. Där är hon en sådan stjärna att till och med musiken tenderar att komma i andra hand. Rösten och attityden för i sina starkaste stunder tankarna till Rihanna. Hon sjunger till exempel den bombastiska balladen ”Where strippers go to die” med en stämma som fyller hela Slottsskogen.
Därefter kommer kyrkoherden Sandra Signarsdotter in på scenen för en predikan. Konserten växer i sin egen kostym efter hand. Det är uppenbart att Rathana är på väg någonstans där hon spatserar på catwalken med ett glas vitt i handen och stänger sin svenska r’n’b-show med riviga gitarrer och gospel.
Det finns så många anledningar att älska Pet Shop Boys att det är svårt att veta var man ska börja. Att de inte spelar på den största scenen är egentligen märkligt. Den enorma massan som väntar på bandet vittnar om samma sak.
Den minimalistiska sättningen – dator, synt och mikrofonstativ under två gatlyktor – blir ännu en påminnelse om hur många mil före sin tid den brittiska duon varit. Att de trots allt genomlevt decennier av rockkonsensus men hela tiden hållit benhårt i sin slogan ”Che Guevara and Debussy to a disco beat”.
En annan sak som slår mig när Neil Tennant och Chris Lowe går på scenen till den fantastiska ”Suburbia” är hur gammal den elektroniska musiken blivit. Precis som när man ser Kraftwerk på scen är känslan väldigt retro; som att gå på museum.
Samtidigt är det fint att se att Way Out West likt, säg, Roskilde lockar publik över generationsgränserna. Medelåldern framför Azalea-scenen är ungefär sex gånger så hög som under gårdagens bratsommar.
Pet Shop Boys har dock alltid handlat om framåtrörelse. Som en hommage till denna hållning stannar jag inte till extranumren ”West end girls” och ”Being boring” utan tar i stället skydd för regnet med Pink Pantheress i Linnétältet.
Innan dess hinner Tennant ta av sig sin futuristiska mask och fyra av ett varmt leende som möts av ovationer. Pet Shop Boys bedårande melodier personifierar popmusikens inneboende längtan efter någonting just utom räckhåll. Vilken festival som helst kan börja och sluta med dem.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik