Konserten med Pink Pantheress är ett rus
Uppdaterad 2025-08-10 | Publicerad 2025-08-09
WAY OUT WEST Konserten med Pink Pantheress är själva sinnebilden av euforiskt festivalrus.
Addera en storögd popstjärna som gör sin första Sverige-spelning och är en liten attraktion i sig.
Pink Pantheress
Plats: Linné, Way Out West. Publik: Alla som loggat in på Tiktok i sommar. Längd: 49 exemplariska minuter. Bäst: ”Nice to know you” och ”Mosquito”. Sämst: Att jag inte kan klona mig själv och se klart Pet Shop Boys.
GÖTEBORG. Laddningen innan Pink Pantheress går på scenen i Linnétältet går att ta på. Publiken skanderar den brittiska artistens namn som ett fotbollslag (vilket visar sig vara svårt med den kluriga stavelsen på slutet, så ramsan tystnar snart).
Jag har tjatat om Pink Pantheress i flera år. Nu har hon hyfsat plötsligt blivit gigantisk på Tiktok. Victoria Beverley Walker inledde sin musikaliska bana genom att halvliggande spela in sina betraktelser i en studentkorridor i London. Hiten ”Boy’s a liar pt 2”, en remix ihop med amerikanska rapparen Ice Spice, gjorde henne till fullfjädrad popstjärna.
Ganska exakt samtidigt som Pink Pantheress går på scenen på Way Out West börjar regnet ösa efter en annars molnfri dag. Jag kan känna det strila ner i nacken där jag står och bara nästan kommer in i det fulla tältet.
Det dassiga vädret blir emellertid en perfekt backdrop till Pink Pantheress svårt brittiska pop. ”Nice to know you” är till exempel ett kärleksbrev till The Streets plågsamt vackra ballad ”It’s too late”.
I början av 00-talet såg jag Lilly Allen i ett tält på Roskildefestivalen. Konserten med Pink Pantheress tar mig tillbaka tid. Musiken har samma frenetiska driv och givna popkänsla.
24-åringen från Bath rör sig med samma lätthet från sida till sida av scenen. Hon liksom flyter ovanpå allt, precis som hennes musik. Sjunger luftigt men adderar en nypa attityd jämfört med album och mixtapes. Lägg till ett oerhört modernt band som piskar på med ännu mer energi.
För att vara gjord ensam på kammaren fungerar musiken sensationellt bra utomhus, på en festival. Mer än någonting förvandlar Pink Pantheress tältet till en klubb.
Det är artistens första konsert i Sverige, men hon hälsas som om hon haft klippkort hit med Ryan Air sedan barnsben. Gensvaret är själva sinnebilden av euforiskt festivalrus.
Mellan låtarna pratar Pink Pantheress nyfiket med publiken som över en kopp te: ”Såg ni The Dare?”.
Hon undrar om detta är en tältande festival.
– Campar ni här? frågar hon förundrat, som om hon kommit inrullande till Slottsskogen i en golfbil, med förbundna ögon.
Hon tycker det är helfestligt att publiken bildar en moshpit utan att hon ens behövt be om saken. Det är lyxigt att ta del av en popstjärna så oförstörd. Lite som att umgås med ett storögt barn.
Hon springer av scenen längs kravallstaketet men är lika snabbt tillbaka för extranumret. Jag har ingen aning om hur det gick till.
En sak är säker: vi kommer att se henne igen.
Men nästa gång kommer Pink Pantheress inte att tälta på Way Out West. Då kommer hon att stå på någon av de största scenerna.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik