En visselpipa har mer själ än showen

Markus Larsson

KONSERT Flo Rida vet vad han gör.

Han är inte bara Miamis partykung.

Rapparen kan också vara 2000-talets största proffs på tomhet.

helskärm

Flo Rida
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: De övre läktarna och delar av golvet gapar ganska tomt. Drygt 4 000 glada partynissar? Längd: 1 timme och 31 minuter, plus signering av bland annat skor. Bäst: ”Good feeling”. Sämst: Förutom alla flirtar med rapmetal? Fyra låtar hade räckt. Fråga: Har en artist ropat ”party” och ”shot” fler gånger per minut än Flo Rida?

Min favoritintervju med Flo Rida gjordes för drygt tio år sedan av tidningen Vice. Rapparen från Miami svarar så tråkigt och intetsägande på frågorna att hans livvakt somnar sittande bredvid honom. Journalisten beskriver Flo Rida som en robot.

Samma artikel innehåller ett resonemang om att ingen äger en skiva med honom. För vad vore poängen med det? Ingen kan vara så galen.

I början av 10-talet var Flo Rida en osannolikt stor hitmakare. När Vice träffade honom hade han redan hunnit skapa 52 hits. Allihop hade en sak gemensamt. Artisten Flo Rida spelade ingen framträdande roll i någon av dem. Han var kungen av generisk partymusik. En anonym och mänsklig algoritm som visste vad publiken ville ha långt innan AI fick sitt stora genombrott.

Något som blir ännu tydligare under den här konserten. Bland mycket annat var Flo Rida bland de första rapparna som förstod potentialen i att mixa rap och edm.

Att han gillar att samarbeta med den franska houseartisten David Guetta är logiskt. Substans är inte Flo Ridas affärsidé.

Flo meddelar tidigt i konserten att det här inte är ett framträdande. Det är inte en show. Det är ett party. Han tömmer några flaskor bubbel redan i andra låten och uppmanar publiken att damma i sig shots i den tredje. I den fjärde får massor av tjejer i publiken gå upp på scenen och titta på hur dansarna ”move” och ”shake” och twerkar så mycket att stjärtarna nästan far iväg som champagnekorkar.

Han backas upp av ett litet band, Flo Fusion, där en livetrummis sitter och dundrar lite klädsamt tondövt och en gitarrist i keps med oklar uppgift ingår.

Det låter ungefär som att någon står och ruskar en energidryck i 90 minuter.

Innan klockan tickat 30 minuter drar Flo Rida ut i publiken och upp på läktaren och bouncar. Publiken får därmed en ursäkt för att filma något annat än sig själva i några minuter. Det är ett mirakel.

Flo vet vad han gör. Vi pratar ändå om en sympatisk dude som skapade sitt artistnamn genom att lägga in ett mellanslag i namnet på sin hemstat. Den amerikanska hiphopens svar på David Hellenius är ett skickligt proffs på tomhet. Det ska ses som beröm, men hjälper inte i det här fallet.

Flo Rida ska konsumeras i små doser. Under en hel konsert har vartenda ”untz” inget med basen att göra. Det är det taktfasta ljudet av ens panna som träffar mobilens skärm. Allt är så komiskt enformigt, torftigt och själlöst att jag mikrosomnar flera gånger.

Men visst, när han avlossar ”Good feeling” som bygger på Aviciis ”Levels” i en arena som är döpt efter den svenska stjärnan blir det så klart ett större party än musiken förtjänar. En hårt kämpande stackare får låta Flo rida på hans axlar runt hela arenan.

Effekten är ett lika stort och förvånat ”oj” som i en gammal låt med Samir & Viktor. Avståndet mellan den svenska dunderduon och Flo Rida är ibland mindre än vad många i arenan kanske tror.

Den stora skillnaden är att Flo Rida välter Globen med låtar som handlar om att suga på en visselpipa*.

*Eftersom Flo Rida riktar sig till små och stora barn tar Aftonbladet ansvar och skriver inte ut vad metaforen betyder. Ingen behöver dock göra högskoleprovet för att begripa vad ”visselpipan” i ”Whistle” syftar på.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.