Ett bekymmerslöst och pårökt tjobbidoo
Markus Larsson om Håkan Hellströms ”Svensk rost”
Publicerad 2025-10-17
ALBUM Det bästa är att Håkan Hellström är konstig igen.
”Svensk rost” kan vara det flummigaste han spelat in.
Håkan Hellström
Svensk rost
Tro & Tvivel
ROCK Var det verkligen meningen att Håkan Hellström skulle bli Sveriges största folkhjälte från Göteborg?
Det frågar jag mig tyst varje gång som han säljer ut Ullevi för sjuttiofjärde gången. Varför just han? Inte av missunnsamhet, utan av en växande fascination.
När debutalbumet släpptes för nästan exakt 25 år sedan fanns det ingenting som tydde på att han en dag skulle kunna sälja fler konsertbiljetter än Bruce Springsteen och U2 i sin hemstad. Han skulle, enligt popfysikens orubbliga lagar, på sin höjd bli en fantastisk kuriositet.
Alla vet hur det gick med det.
Och i stället för att hitta på en krystad förklaring går det att nöja sig med att Hellström blev en välkommen olyckshändelse. Humlan som flög utan att riktigt veta hur.
Eftersom inget liknar det Hellström har uppnått finns det ingen karta. Han kan inte gå i någon annans fotspår. Hur han förvaltar sin enorma popularitet blir därför intressant att följa.
Det bästa med ”Svensk rost” är att Hellström låter som en kuf igen. Precis som den ganska utsökta singeln ”Gå för glory” från i vintras försöker musiken varken hänga med, säga nåt nytt eller skapa svallvågor som lyfter alla i en arena. För tillfället verkar han rätt ointresserad av allsång och algoritmer.
Musiken kan sammanfattas med ett ord som sångaren i punkrockbandet Viagra Boys har tatuerat in på pannan:
”Lös”.
Stämningen är avslappnad. Melodierna har smörblommor i håret. Låtarnas form sitter lätt salongsberusad ute i solen. Det finns inga större sorger i den analoga trippen. Allt är soft, 70-talsvinjetter på tablå-tv, soul från ett par bortglömda northern soul-vinyler, Motown-stråkar och tvärflöjt.
Håkan Hellström har skrivit musiken tillsammans med sin kreativa kapellmästare Björn Olsson. De påminner allt oftare om Göteborgs svar på Gubben Pettson och katten Findus. Ett radarpar som sitter och skapar ensamma på en enslig gård på landet, eller i havskräftornas skärgård. I hängslen, träskor och efter att ha rökt upp en halv åker.
Duon fnissar så klart när de baserar ”Jag är 30 år efter min tid” på ”Everyday people” med Sly And The family Stone. Alltid retar det någon. Eller när alla inblandade nöjer sig med att upprepa några svårtydda ord efter varandra samt ett ”Do re mi fa so la ti do” i ”Allt kommer gå vår väg”.
”Oändlig refräng” måste också nämnas. Det låter som att Hellström tar en snutt från det mest psykedeliska partiet i The Beatles ”A day in the life” och bygger ut den till en två minuter lång flumburgare.
Vad skisserna och de aningen ofärdiga låtarna på ”Svensk rost” ska leda till framöver är egentligen mer spännande att tänka på än att lyssna på albumet igen. Vissa av de obligatoriska stölderna känns rätt slöa. ”Pappa, säg ja!” var till exempel aningen bättre när Neil Young spelade in melodin och döpte låten till ”After the gold rush”.
”Sweethearts” hade i sin tur kunnat bli en ny evergreen. Men den och flera andra låtar på ”Svensk rost” saknar texter som Hellström verkar brinna för.
Det blir mest ett bekymmerslöst tjobbidoo.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik