Slutet på en era för ett av världens bästa band
KRÖNIKA Brent Hinds lämnar Mastodon.
Den sjungande gitarristens avhopp markerar slutet på en mästerlig era i modern hårdrockhistoria – och början på något nytt.
Jag minns första gången jag hörde Mastodon. Året var 2007 och jag var 16 år.
Av en lyckoartad slump trillade jag över albumet ”Blood mountain”, som då hade ett år på nacken. Jag drog igång öppningsspåret ”The wolf is loose” på min mp3-spelare och möttes av ett organiserat kaos av punkettriga trummor, rasande gitarrer och en nasal sångröst som släpade sig genom stavelserna.
I ”Sleeping giant” lät det som att gitarrerna grät, och snart smetade tårar ut min hårt markerade kajal runt ögonen.
Under ”Colony of birchmen” blev jag återigen överrumplad av den där skeva rösten som bjöd in till ett märkligt – men magiskt – musiklandskap jag inte visste fanns.
Jag förstod inte texterna – långt senare skulle jag lära mig att skivan skapats i ett dimmoln av droger – men musiken talade onekligen till mig. Den tonsatte tumultet jag kände inombords. Trasslade till och med ut några av knutarna i bröstkorgen och gjorde det lättare att andas.
När jag blickar tillbaka, nästan 20 år senare, inser jag att mötet med det amerikanska metalbandet var ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv. En ovärderlig pusselbit till min identitet och personen jag kom att bli.
Mycket tack vare Brent Hinds, gitarristen med den där säregna rösten som omedelbart fångade mitt tonåriga jags uppmärksamhet och dessutom bländade henne med gråtmilda gitarrsolon.
Uppföljaren ”Crack the skye” blev även den ett stadig ankare som hindrade mig från att falla handlöst ner i mörkret som många av oss möter under de tuffa tonårsåren.
Förra fredagen meddelade det amerikanska metalbandet att de och Hinds går skilda vägar, efter 25 tongivande år tillsammans. En omtumlande nyhet som omedelbart svepte in fansen, jag själv inkluderad, i en kollektiv sorgdräkt.
Samtidigt kommer beskedet inte som en stor chock. Hinds har de senaste åren blivit allt mindre involverad i låtskrivandet. På senaste albumet ”Hushed and grim” var hans sångröst oroväckande sällsynt.
Den sjungande gitarristen säger sig dessutom hata hårdrock. ”I don’t want to be in a heavy metal band”, sa han till tidningen The Guardian redan 2014.
Hinds avhopp markerar slutet på en mästerlig era i modern metalhistoria. Hans känsloladdade gitarrspel och röst – som genom åren kompletterat basisten Troy Sanders gutturala grottmansröst och Brann Dailors sockerspunna skönsång – har utan tvekan bidragit till att göra Mastodon till ett av de största och bästa metalbanden på den här sidan av millennieskiftet.
Ingen kan lyckas övertyga mig om något annat.
4 x tips: mysig, melankolisk och mörk metal
Mästerlig metalcore
Sedan debuten med ”Eternal blue” 2021 har Spiritbox gjort raketkarriär. Flertalet bedrifter senare – inklusive två amerikanska Grammy-nomineringar – är kanadensarna den hetaste akten på hårdrockhimlen. Nyss släppta andra fullängdaren ”Tsunami sea”, där djupa hav symboliserar mörkret och osäkerheten som bor inom oss, visar prov på mästerlig metalcore med skör popsensibilitet. Sångerskan Courtney LaPlante är en tung talang.
Megamysig stoner
Blanda Black Sabbath, Graveyard och tidiga Witchcraft i en mixer och du får Kryptograf, Bergen-bandet som smälter samman svängig stonerrock och dramatisk doom metal. Nya albumet ”Kryptonomicon” kryllar av härliga riff och harmonier som får håren på armarna att resa sig som en porös sufflé. Bandet är allra bäst i instrumentala utsvävningar som tar sinnet till välkommet fjärran platser.
Ödesmättad melankoli
L.A. Witch kommer från soliga Kalifornien men trions lågmälda och lunkande postpunkiga garagerock låter snarare hämtad från ett grådunkelt och regnigt Seattle. En känsla som förstärks av Sade Sanchez hypnotiska sångröst och uppfriskande nonchalanta attityd. Den 4 april släpps albumet ”DOGGOD” och redan nu kan du bekanta dig med ”The lines” och ”777”, två låtar om lojalitet ända in i döden.
Helvetiskt mörk heavy metal
Scimitar är ett nytt projekt av och med svenska sångerskan Shaam Larein och danska metalbandet Slaegt. På albumet ”Scimitarium I” frambesvärjer gänget rasande heavy metal med en uppseendeväckande mörk ton i en rå och retrodoftande produktion. Lareins dramatiska djupa röst, som för tankarna till Farida Lemouchi (Molassess, ex-The Devil’s Blood), är en kraftfull kontrast till låtarnas hårresande snabba tempo.
LYSSNA PÅ SOFIAS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik