The Weeknd begraver sig själv med ett dån
Publicerad 2025-01-31
ALBUM På albumet ”Hurry up tomorrow”, det sista i en trilogi, begraver The Weeknd sig själv som popens seriefigurslika superstjärna.
Det är ett ajöss med alla reglarna på max.
The Weeknd
Hurry up tomorrow
Republic/Universal
POP Jag har fortfarande svårt att smälta The Weeknds hejdlösa gentrifiering som artist. Mer spännande kunde musiken knappast vara än när han för ett och ett halvt decennium sedan debuterade som skuggfigur på Youtube. Men även en tiotalsnostalgiker som jag måste face the music och inse att kanadensaren sedan länge har blivit en av världens mest kommersiella Super Bowl-pausfåglar.
”Hurry up tomorrow” är sista albumet i karriärens andra trilogi. Abel Tesfaye, som han egentligen heter, har antytt att det också kan bli det sista han gör under sitt superstjärnealias.
Skivan skulle ursprungligen ha släppts förra fredagen men sköts upp på grund av de förödande bränderna i Los Angeles. I maj blir albumet psykologisk långfilmsthriller. The Weeknd dyker själv upp i en roll, bredvid skådespelarna Barry Keoghan och Jenna Ortega.
Bland skivans producenter finns så skilda namn som hitmaskinen Max Martin, experimentmannen Oneohtrix Point Never och Paris-duon Justice.
Tonen är inledningsvis ödesmättad som i en Bret Easton Ellis-roman. Öppningen ”Wake me up” för tankarna till Ultravox men går snart över i Michael Jackson-funk. Här har The Weeknd befunnit sig ett tag nu; i gränslandet mellan poppigt 80-tal och den ständiga husguden Jackson.
The Weeknds claim to fame är hans croonande och rakt igenom oemotståndliga tenor. Synd bara att den musikaliska inramningen inte alltid håller samma nivå. Mycket på grund av att världsstjärnan känner sig nödgad att fyra av alla raketerna samtidigt.
Mellanspelet ”I can’t fucking sing” refererar till incidenten för drygt två år sedan då sångaren tappade rösten på scen i Inglewood, Kalifornien till följd av utmattning, något som ska ha bidragit till planerna på att eventuellt lägga ner The Weeknd.
Som konstverk är ”Hurry up tomorrow” för långt – men fascinerande. När verkligheten kryper på blir det ett nästan obehagligt porträtt av påtvingad popstjärnedom. Den 22 spår långa historien är klaustrofobisk och ångestriden. Mardrömslika telefonsvararmeddelanden trillar in sömnlösa nätter. Känslobortfallen i ansiktet har blivit kroniska.
Även när musiken ger ett något mer positivt och luftigt intryck, som i eleganta slowjamet ”Baptized in fear”, snygga Future-samarbetet ”Enjoy the show” eller falsettsouliga ”I can’t wait to get there” kommer den med ett skenheligt ”fuck you”-flin. Det är ständigt något som skaver, samma dystopiska stämning som har präglat The Weeknd i 14 år nu.
”Hurry up tomorrow” drar allt detta till sin spets. Det är stunden då 34-åringen från Toronto lämnar alla reglarna på max och tackar för sig. Omslaget, titeln, musiken tyder på att Tesfaye bara vill få thrillerns sista kapitel överstökat.
Låten som först skulle ha givit namn till skivan, ”The abyss”, låter som en begravning av popstjärnan i realtid. Gästande Lana Del Rey hjälper till med några försiktiga spadtag mot slutet.
När albumet svävar ut i det futuristiskt psalmliknande titelspåret strör The Weeknd med Broadway-aktig övertydlighet några sista blommor över den egna kistan – för att sedan lämna kyrkan och vandra ut i det okända.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik