Ett städat Sex Pistols är inte så pjåkigt ändå
Uppdaterad 2025-06-06 | Publicerad 2025-06-05
SWEDEN ROCK Ett städat Sex Pistols visar sig vara ett rätt trevligt Sex Pistols.
Särskilt med ynglingen Frank Carter vid rodret.
Sex Pistols
Plats: Festival Stage. Publik: runt 15 000 glada satar, skulle jag tro. Längd: 70 minuter. Bäst: Frank Carter, som bär och stjäl hela spektaklet. ”Satellite” växer också i mina öron, låten stöps i en oväntat sofistikerad skrud. Sämst: Hade önskat att Steve Jones, Glen Matlock och Steve Jones tog lite större plats på scenen.
NORJE. Sex Pistols forne frontman John Lydon, mest känd som Johnny Rotten, skräder inte orden om den pågående återföreningsturnén – som han inte blev inbjuden till.
I intervju efter intervju kallar han turnén, som inleddes i augusti förra året, för allt ifrån skräp och en clowncirkus till ett woke Walt Disney-spektakel. Han anklagar också sin ersättare Frank Carter (Frank Carter & the Rattlesnakes, ex-Gallows med flera) för att sjunga karaoke.
Lydon kunde inte ha mer fel, visar det sig.
När det ikoniska punkbandet kommer till lilla Norje för att beta av den ikoniska punkplattan ”Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols” i sin helhet – om än med en omkastad låtordning – blir det långt ifrån det fiasko som Lydon varnat oss för.
Faktum är att det är hans ersättare som bär och stjäl showen, som förvisso blir en rätt städad affär med punkmått mätt (Glen Matlocks stiliga look med silkesblus, väst och randig kravatt ger en fingervisning om vad som väntar).
41-årige Carter, som är en starkt lysande stjärna inom den samtida brittiska hardcore- och punkscenen, är ett fyrverkeri till frontman. Det är som att någon tänder eld på hans brittiska bak samma sekund som ”Holidays in the sun” avfyras.
Lagom till ”Pretty vacant” räcker inte ens scenen till. Carter hoppar ner i folkmassan och ber publiken runt honom att dra igång en circle pit. Under abortlåten ”Bodies” springer fansen runt i en gränslöst glad ring.
Energin står i bjärt kontrast till originalmedlemmarna Paul Cook, Steve Jones och Matlock som samtliga håller en rätt anonym profil. De ikoniska punkarna, som närmar sig 70-årsstrecket, ger snarare känslan av att vara kompband till Carter.
Å andra sidan gör de det väldigt bra.
Publiken runt omkring mig ser ut att sväva som på mysiga, rosagula moln i mötet med punkpärlor som ”God save the Queen”, ”Pretty vacant” och ”Anarchy in the U.K.”
Det här blev ju inte så pjåkigt ändå. Ta mig tusan.
Med den charmiga och karismatiska kufen Carter som cirkusledare behövde vi visst aldrig vara oroliga.
