Molly Sandén är sann och salig på scenen
Uppdaterad 2024-12-01 | Publicerad 2024-11-30
KONSERT Molly Sandén känns hundra procent sann i sin musik och på scenen. Hennes publik älskar henne mer än årets första glögg.
Ibland krävs inte mer än så av en konsert.
Molly Sandén
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 7 000. Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: Den förtätade uppbrottsstämningen i ”Va det då?” har Mauro Scoccoska kvaliteter. Sämst: Fjolårssingeln ”Psykos” faller lite platt bredvid ovanstående.
Kyrkklockor ringer in till advent, Black Friday har blivit lördag och en rosa himmel går ner över Johanneshov när Molly Sandén sätter punkt för konsertåret. 2024 har hon gjort både akustisk turné och en mer omfattande sommardito.
Stämningen är hög redan i den fyragradiga kvällen utanför lokalen. Tomma snapsflaskor i miniatyr ligger slängda på marken. ”Vi har ingenting att dölja”, säger en tjej till sina kompisar i kön. Jag har ingen aning om vad hon syftar på, men raden känns väldigt Molly Sandén.
Kvällens stjärna gör entré i morgonrocksmerch med egna namnet och texten ”HOVET” på. Vi får följa henne på bildskärmarna på väg mot scenen med ett glas bubbel i handen.
En självklarhet vilar över hela hennes väsen. Hon bottnar till hundra procent i sitt uttryck. Att Sandén är en formidabel sångerska behöver knappast påpekas, men i liveformatet får hennes röst en välkommen närvaro och nerv. Det blir helt enkelt någonting annat än på skiva.
Tändningen är lika hög på scenen som den är i publiken. Lördag kväll och konfetti redan i andra spåret ”Större”. Tredje låten? Den heter ”Jag mår bra nu” och är, typ, svenska längdlandslagets uppvärmningshymn.
Molly Sandéns popmusik med stort P flörtar ungefär lika mycket med listornas r’n’b som svensk schlager. Varje nummer låter som man hört det någonstans förut, tack vare musikens svårt självhäftande kvaliteter. Texterna handlar till hundra procent om relationer – inte sällan av det sorgliga slaget.
Kvällens första låt som bränns är ”Rygg mot rygg”, en snygg betraktelse av sovställningar som varningslampa för stagnerande kärlek. ”Har vi några som är där, i rygg mot rygg-fasen?”, frågar Molly, och kvällens första nästan-tystnat uppstår i arenan.
I ”Alla våra smeknamn” funderar hon på vad hon ska kalla exet.
I ”Va det då?” undrar hon var allt började gå fel. Var det helgen på landet?
Alla dessa i grunden svidande ämnen bäddas in i en så ledsen-lycklig pop att Hovets samtliga besökare vrålar varje refräng rakt ut i luften som någon form av massterapi.
I mellanpratet, precis som i musiken, lyckas Molly uppnå någonting väldigt uppriktigt. Hon hoppades att det skulle kännas så här. Hon var orolig över om någon skulle dyka upp, som inför ett födelsedagskalas. Tänk om hon inte synkar med grannen (publiken)?
Men det gör hon.
Fansen återgäldar kärleken genom att hålla upp små adventspysslade hjärtan och sjunga för full hals i balladen ”Sand”.
Stämningen blir inte mindre mysig när Victor Leksell kommer in i mjuk tröja och försynt ber publiken tända ficklamporna på sina telefoner. Likt två olycksaliga turturduvor framför de sedan duetten ”Lost and found” sittande sida vid sida, melankoliskt dinglande med benen.
Bilden av en väldigt mänsklig popstjärna manifesteras när Molly, som har diabetes, blir ”lite låg”, serveras en juice av en kollega – och publiken uppmanar henne att ta en paus vid sidan av scenen.
När sångerskan senare snubblar till drar hela arenan efter andan.
I finalen ”Vi ska aldrig gå hem” plöjer hon publiken. Kramas med fansen, filmar med deras telefoner. Det känns bara väldigt sant och saligt, alltihop.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik