Gaga skapar musikaliskt kaos på tvärs med tiden
Publicerad 2025-03-07
ALBUM Lady Gagas sjunde album är en uppenbar återgång till poprötterna med en musik som ekar av 80-tal. Samtidigt trotsar hon den rådande tidsordningens era-tänk.
”Mayhem” är allt på en och samma gång.
Lady Gaga
Mayhem
Interscope/Universal
POP I begynnelsen var Lady Gaga banbrytande i sitt sätt att ta ut svängarna i allt från influenser och estetik till persona. Sedan den amerikanska sångerskan med italienska rötter slog igenom med arty syntpop 2008 har den kommersiella musiken förändrats dramatiskt. Bland dagens artister är den köttklänning som Lady Gaga bar på MTV Video Music Awards 2010 närmast vardagsmat.
Det senaste decenniet har Stefani Germanotta, som hon egentligen heter, ägnat sig åt skådespelande och jazzstandards med Tony Bennett. Samtidigt har hon fått några av karriärens största hits med ballader. Först Bradley Cooper-duetten ”Shallow” från filmen ”A star is born”, senast med Bruno Mars-samarbetet ”Die with a smile”.
Den fjortonfaldiga Grammy-vinnaren är nu framme vid sitt sjunde album. Skivan lever upp till sin titel och trotsar den rådande tidsordningens Taylor Swift-tänk med olika artistiska eror. ”Mayhem” är allt på en och samma gång. Samtidigt är det en present till fansen, de ”little monsters” som längtat efter att få sin gamla popdiva tillbaka.
På första singeln ”Disease” låter det som om superstjärnan tolkar sitt 00-talsjag (kryddat med en nypa ”Brat”-samtid). Ett annat smakprov, ”Abracadabra”, känns nästan som en AI-version av artisten.
Bakom de 14 spåren står de i sammanhanget nya producenterna Andrew Watt och Cirkut, liksom artistens fästman Michael Polansky. Musiken omfamnar framför allt olika delar av 80-talet – från funk och syntpop till new wave och pianoballader. Men här finns också blinkningar till bland annat Daft Punk och Katy Perry. Som sångerska visar 38-åringen upp teatralisk spännvidd – från rytande till fragil falsett.
Lady Gaga har heller inte förlorat förmågan till en stark refräng. Artisten från New York är faktiskt bäst när hon blott hänger sig åt en högst mänsklig pophit (”Vanish into you”) och i texten hämtar näring från något så banalt som ett fotografi som minner om sommar.
Även Chic-flörtande discon ”Zombieboy” är lyckad – men känns mer som museiföremål än modern popmusik (även om den tar en otippad vändning med ett metalsolo i slutet).
”How bad do u want me” är i sin tur ett väl uppenbart plundrande av Taylor Swifts melodispråk.
På ”Mayhem” blir Lady Gagas enorma register som artist både en styrka och en svaghet. Hon är smått nostalgisk i sina kameleontkvaliteter; en sångare och skådespelare förmögen att ta nästan vilket rum som helst.
Ingenting accentuerar detta tydligare än Billboard-ettan ”Die with a smile”. Ändå märker jag att jag tyr mig till balladen – en kärlekshistoria i Armageddon-miljö tryggt inbäddad i mjukrock. Refrängen ”If the world was ending, I’d wanna be next to you” slår uppenbarligen an en ton i tider av allmän undergångskänsla.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik