Loney Dear silar fram förtätat hopp i mörkret
Uppdaterad 2026-02-04 | Publicerad 2026-01-30
ALBUM Loney Dear hämtar inspiration från både Madonna och Sjostakovitj på sitt tionde album men låter som alltid egentligen bara som sig själv.
Loney Dear
Making friends is easy
Loney Dear Recordings
POP Emil Svanängen har varit en udda fågel i svensk popmusik i snart 25 år. När Peter Gabriel kallar honom ”Europas Brian Wilson” och någon som jag kontrar med ”Sveriges Peter Gabriel” blir det, hur respektabla namnen han jämförs med än är, ofrånkomligen samtidigt lite förminskande.
För Loney Dear, som den Stockholmsbaserade 47-åringens musikaliska projekt är döpt till, har alltid haft en helt egen vision. Ända sedan Svanängen satt hemma i föräldrahemmet i Jönköping och gav ut hembrända cd-r:er i egen regi ända fram till i dag, när han har hunnit ge ut skivor på respektabla bolag som amerikanska Sub Pop och Gabriels Real World och nu åter släpper sitt tionde album på egen etikett.
”Making friends is easy” är det sista albumet i en trilogi, där de två tidigare skivorna ”A lantern and a bell” och ”All things go” var återhållna och eftertänksamma men den nya en betydligt mer spontan historia. Somligt är nattliga mobilinspelningar, annat betydligt mer omsorgsfullt gjort ihop med kompisen och producenten Emanuel Lundgren (bekant inte minst från bandet I’m From Barcelona).
Som alltid med Loney Dear handlar det om musik som vågar vara experimentell och egensinnig men alltid känns pop. Här har hans korsning av synthmattor, episka stråkar och ensamma pianon bland annat inspirerats av Sjostakovitj men i melodierna finns en direkthet som ofta går rakt in.
Om förra albumet handlade en hel del om tiden och alltings ändlighet är det här snarare låtar om sorg, präglade inte minst av en förälders bortgång och ett förhållande som tog slut. Den sortens erfarenheter hade lätt kunnat resultera i ett svårforcerat mörker men låtarna indikerar snarare en tacksamhet över att ha musiken att kanalisera med när både bitterljuva och rent smärtsamma minnen bubblar upp i medvetandet.
Den sortens förtätade minimalism som Loney Dear bara har raffinerat allt mer med åren firar stora triumfer i nummer som ”Mary”, ”Flush” och ”Mishaps”. Och en förlösande glimt av humor är aldrig långt borta, i den sistnämnda leker sångaren med både text och melodi till ”Imse vimse spindel”.
Att Loney Dear fortfarande inte har en större publik hemma i Sverige är förmodligen inget han själv ligger sömnlös över men det är icke desto mindre en förlust för den som ännu inte har hittat in i Emil Svanängens universum. För det är en väldigt behaglig plats att befinna sig på.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik