Gudomlig mix av ett rave och en oljemålning
Markus Larsson ser Rosalía i Amsterdam
Publicerad 11.39
KONSERT Det är svårt att beskriva en show med Rosalía.
Var ska man ens börja?
Det finns inget att jämföra det med.
Rosalía
Plats: Ziggo Dome, Amsterdam. Publik: 17 000 (utsålt). Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: ”Saoko”, ”Berghain” och ”Reliquia”. Och ”Mio Cristo piange diamanti”. Och ”La yugular”. Kanske också ”La rumba del perdón”. Sämst: Att inte heller den här turnén passerar Sverige är sorgligt.
AMSTERDAM. ”Angel” med Jimi Hendrix spelas i högtalarna när orkestern går in i arenan.
Att den aktuella turnén har hållit på ett tag, den hade premiär i Lyon i mars, spelar ingen roll. Musikerna ser fortfarande förvånade ut när de bär in sina instrument. Folk som spelar släpar in en cello eller en kontrafagott brukar inte mötas av ett lika enormt jubel.
Det är som att Billie Eilish promenerar in och sätter sig på en scen mitt i arenan. Under ledning av dirigenten Yudania Gómez Heredia börjar The Heritage Orchestra från Storbritannien att spela en ouvertyr medan medlemmar i det franska danskollektivet (La) Horde rullar in en stor låda på huvudscenen. Låten ”Sexo, violencia y llantas” börjar, lådan faller isär och Rosalía möter publiken som ballerina.
Den katalanska artistens senaste album ”Lux” kräver en arsenal. Fem akter, inklusive ett intermezzo, lika många klädbyten, två scener, en symfoniorkester, tio dansare, biktbås, flyglar, trappor, ett dussin olika språk och mot slutet även ett gigantiskt rökelsekar som hissas ner och pendlar från taket på Ziggo Dome. Rekvisitan passar albumets kolossala ambitioner och religiösa symbolik.
Det här är inte en traditionell popkonsert. Den befinner sig ganska långt från spektaklen som exempelvis Sabrina Carpenter och Lady Gaga brukar göra. Det är snarare en remix av en klassisk konsert och arenapop, ett konstmuseum och ett regnbågsfärgat rave, en oljemålning och Spotify. Och ingen som jag har sett eller känner till har gjort den fusionen bättre.
Rosalía behöver själv inte sjunga för att äga fansens hjärtan, abonnemang och plånböcker. Det räcker med att stå still i en pose. Men när hon öppnar munnen rusar rösten genom marmor. Den är ännu starkare och kommer bättre till sin rätt live än på skiva. När den verkligen vecklar ut vingarna, som i operainspirerade ”Mio Cristo piange diamanti”, uppstår ett speciellt ljud när tusentals människor kippar efter andan bakom sina telefoner.
Alla delar i den dånande mosaiken lyfter inte lika högt. Alla delar passar inte ihop lika bra. Publiken består till största delen av glada spanjorer men tanken på hur laddad stämningen exempelvis måste ha varit i hemstaden Barcelona förra helgen kliar. Det är trots allt en vanlig onsdag och arbetsvecka i Amsterdam.
Höjdpunkterna skulle ändå kunnat fylla ett radband. Konserten hade kunnat bli stel och opersonlig, pretentiös som en katedral. Men den är i själva verket intim och varm. Det beror i första hand på att Rosalía hela tiden har en unik, tung och mänsklig pondus. Dansarna uppträder dessutom i en närmast minimalistisk koreografi. Det blir en sorts motvikt till musikens överdåd.
Det är också låtarna som står i centrum och inte scenografin. Versionen av ”Berghain” är en barock cyklon som exploderar i Conrad Taylors brutala remix. Numren från förra albumet ”Motomami”, från ”Saoko” till ”Depechá”, blir en blandning av reggaeton och åska där basen gräver en ny kanal i staden. ”La perla” och ”La rumba del perdón” liknar ett spanskt Mardi Gras. Och den något oväntade covern på Frankie Vallis ”Can’t take my eyes of you” är den vackraste jag hört sedan Lauryn Hill.
Precis som ”Lux” slutar konserten med ”Magnolias”, där Rosalía sjunger om att de ska slänga magnolior i hennes grav. Hon har på sig änglavingar och backar sakta tillbaka in i en ensam ljuskägla. När den slocknar är hon borta. Det är slut.
Det är synd att Rosalía inte når Sverige den här gången heller. När turnén väl slutar i Puerto Rico i september kommer hon säkert att byta skepnad och bli något annat.
Om och när det nu sker. Precis som Kate Bush och Björk är Rosalía en egen genre. Hon följer inga förutsebara pr-strategier eller scheman.
Den här versionen av henne kommer i alla fall inte igen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.