En trots allt strålande bridgeblandning
Per Magnusson om fredagen på Way Out West
WAY OUT WEST När solen skiner och vi får ta del av Little Simz okonstlade ärlighet, Khruangbins lättare-än-vinden-rock och Yung Lean och Bladees pastellfärgade molnrap är det svårt att inte trivas på Way Out West.
GÖTEBORG. Konsensus råder om att Way Out Wests sjuttonde upplaga är den kanske starkaste någonsin. Jag håller inte riktigt med. Den vansinnigt eklektiska mixen verkar vara vad folk uppskattar. För mig framstår den snarare som en musikalisk bridgeblandning där det kan vara svårt att hitta sin favoritbit.
Men sådana resonemang rinner faktiskt snabbt av en när eftermiddagens Gbg-regn spricker upp i eftermiddagssol och Little Simz kliver på scenen. ”Thank you for coming to see me this lovely afternoon”, säger 31-åringen från Islington. Men det artigt brittiska bedrar. Little Simz är en djävul bakom stängda dörrar – eller i alla fall bakom solglasögonen som åker av efter tre låtar.
Simbiatu Ajikawos musik verkar ofta vara resultatet av någon bitter uppgörelse – mot kolleger, bransch eller bara egna demonerna. På sjätte och senaste albumet ”Lotus” är det ex-producenten Inflo (hjärnan bakom brittiska kollektivet Sault) som står i skottgluggen. Tidigare i år stämde Little Simz barndomsvännen på mångmiljonbelopp och anklagade honom för att inte ha betalat tillbaka lånade pengar.
I keps och rutiga vans har Little Simz självklar lyskraft. Hon rappar med bländande pondus och närvaro. Läxar sporadiskt upp publiken över sin eventuella brist på energi.
Artisten har, både i sin musik och sitt scenuttryck, en okonstlad ärlighet och känslan är att vi får följa hennes minsta mood swing under konserten, för att citera en av hennes låtar.
När hon tackar alla som någonsin köpt en cd eller kommit till en konsert låter hon uppriktigt rörd. ”Ni fattar inte, jag kommer från norra London, från lägenheterna, ni har förändrat mitt liv”, säger hon.
Khruangbin har blivit omåttligt populära som tagg på sociala medier. Utflykter till vackra sjöar, chillande på spanska solkusten, cykelpendling till jobbet tonsätts dagligen av Texas-trion.
På Flamingo-scenen har Khruangbin byggt vad som påminner om en liten interiör för den japanska butiken Muji. Det ljusa träslaget klär deras lättare-än-vinden-rock utmärkt. På den spatserar sångerskan och basisten Laura Lee omkring och sjunger, eller snarare, nynnar lite förstrött när hon känner för det.
Bandets supermjuka rock och funk med inslag av stämsång och virtuosa soloutflykter blir ett med vinden. En fiskmås svävar ikapp med låten ”White gloves”.
Framgångssagan Khruangbin är egentligen ganska osannolik. Att de kommit såhär långt med sin inredningsrock är hursomhelst glädjande för framtiden, åtminstone om du frågar mig.
Yung Lean kommer till Way Out West med personliga albumet ”Jonatan” i ryggen. I höst ger sig pionjären inom sorgsen internetrap ut på ännu en internationell turné.
Med sig till Göteborg har 29-åringen från Södermalm Bladee, som i vintras förärades ett jätteporträtt på den inflytelserika sajten Pitchfork.
Med vårens triumferande konsert på Avicii Arena färsk i minnet – komplett med band och Lars Vilks-liknande träskulptur som ambitiös scendekor – kanske spelningen på Azalea-scenen bleknar en smula.
Yung Lean och Bladee uppträder ensamma till Yung Shermans beats och känslan är att tillställningen hade gjort sig bättre i Linnétältet där artistens klick av sad boys och sad girls kunde ha hjälpts åt att lyfta taket.
Men visst är duon stilig i sina kaptenskavajer med gulddetaljer och turnédatum broderade på ryggen. I låtar som ”Red bottom sky” och ”I’m your dirt, I’m your love” påminns vi om att det är gräddan av svensk molnrap som står på scenen.
När duons stenhårt autotunade röster tvinnas in i varandra och lyfter mot pastellfärgad himmel blir det en perfekt vår till den bratsommar som snart ska stå i blom på den största scenen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik