Opeth är mästarnas mästare i metal
Publicerad 2025-02-12
KONSERT Det gör inget att det skiter sig under ”Sorceress”.
Det är en stor triumf för Opeth att prestera på den här nivån så här långt in i karriären.
Opeth
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Slutsålt, så runt 1700. Längd: 126 minuter. Bäst: ”The night and the silent water”, ”In my time of need”, ”A story never told” och, förstås, ”Deliverance”. Sämst: Är inte helt såld på ”§7”.
Den 13 februari öppnar dörrarna till ”Total metal”, Kulturhusets omfattande utställning om det svenska metalundret. Utan att ha någon insyn i innehållet gissar jag att Opeth kommer att vara med på ett hörn. Stockholmsbandet är trots allt en oumbärlig grundpelare i svensk metal och ett av världens mest inflytelserika band inom progressiv hårdrock.
Kvintetten, som i år fyller 35, har ömsat skinn och bytt skepnad otaliga gånger. De senaste 15 åren har 70-talsprogg, psykedelisk folkrock och jazz blivit allt större inspirationskällor.
På ett fullpackat Cirkus skymtar i princip samtliga sidor av det mångfacetterade bandet förbi. Under trygg och trivsam ledning av frontmannen Mikael Åkerfeldt leds den uppspelta publiken genom trollbindande balladträsk (”In my time of need”), mustig progrock med stor mystik (”Häxprocess”), taktfull dödsmetalldramatik (”Deliverance”) och dunkel extrem metal-mark (”The night and the silent water”). Det finns något för alla smaker när gruppen gräver i material som sträcker sig från 1996 fram till nutid.
I den sistnämnda låten, som tagit sig in på liverepertoaren efter 16 års frånvaro, blåser keyboardkungen Joakim Svalberg nytt liv i den djupa melankolin med hjälp av magiska mellotronmelodier. Nytillskottet tillika trumtalangen Waltteri Väyrynens inlevelsefulla insats ger dessutom låten en tyngre dimension. Under låtens omtumlande outro tycks kvintetten sväva ut i kosmos.
Snyggt och stämningsfullt
På senaste albumet ”The last will and testament” återvänder Opeth till det konceptuella berättandet. Jag har på förhand varit tveksam till om låtmaterialet kommer att fungera på egen hand, ryckt ur sitt sammanhang.
”§1” stillar omedelbart min oro. Låten känns självklar även här.
Samtidigt serverar bandet sin i särklass snyggaste scenproduktion i karriären. Ett kollage av videoprojektioner i olika storlekar och former ger tillsammans illusionen av ett praktfullt rum i tidig 1900-talsstil. Ögonen peppras av väggkandelabrar i mässing och inramade porträtt som ibland byter till spöklika skepnader. I mitten syns ett blödande familjefotografi. Inramningen är otroligt snygg och stämningsfull.
Även pampiga ”§3” och vackert vemodiga ”A story never told”, som bjuder på kvällens starkaste sånginsats och gitarrsolo, smälter sömlöst in i setlistan.
Undantaget är ”§7”, som fastnar i sitt kringelkrokiga arrangemang och inte riktigt lyfter från scenkanten.
– Hur lät det där då? frågar Åkerfeldt lite nervöst efteråt.
Värt biljettpriset
Martin Mendez är i kväll klädd i mössa med långa flätor som för tankarna till Pippi Långstrump. Basistens avslappnade attityd speglas i den sedvanligt skojfriske Åkerfeldt, som avfyrar avväpnande mellansnack på löpande band och längs vägen gör nedslag i allt ifrån talgbollar och fläckiga mysbyxor till Bruno K Öijer och Agnetha Fältskog.
Frontmannen säger att han är förvånad över att flera av konserterna på turnén är slutsålda trots att Opeth spelar sån konstig musik (hans ord, inte mina).
Jag tror inte att någon på plats ångrar att de har köpt biljett. Sista extranumret ”Deliverance” är på egen hand värd biljettpriset.
Det kvittar faktiskt att Åkerfeldt tvingas byta gitarr mitt i ”Sorceress” efter ett olyckligt stränghaveri.
Att prestera på den här nivån så här långt in i karriären är en stor triumf.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik