Lika spännande som en mikrovågsugn
Uppdaterad 2025-08-28 | Publicerad 2025-08-22
KONSERT Tove Lo räcker inte.
I Stockholms näst värsta konsertarena blir musiken sällan mer spännande än en mikrovågsugn.
Ed Sheeran
Plats: Strawberry Arena, Stockholm. Publik: 55 915. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Bloodstream” och extranumren. Sämst: Hårdrocken i ”Blow” är ett åtalbart smakbrott. Och ”Galway girl” kan fortfarande vara 2000-talets fånigaste fiddle-låt.
I brist på annat kan man alltid nämna scenen.
Scenen är bra.
Den är rund och placerad i mitten av Sveriges nationalarena i Solna. Ed Sheeran dominerar som vanligt sin scen med akustisk gitarr, svart t-shirt och en ”loopstation”. Scenen, som liknar en gigantisk vinylskiva, går att snurra. Vilket bland annat gör att det brittiska svaret på den galliska sång- och dansmannen Troubadix kan stå still och ändå sjunga ”The A team” i 360 grader.
Hans band, som har en liten biroll i showen, står i sin tur utplacerade på fyra små satellitscener en bit bort. De rockar var för sig, eller två och två.
Lösningen gör att sikten är bra för nästan alla. Alla står lika nära Ed, eller sitter lika långt bort.
I brist på annat kan man också, efter bara några sekunder, konstatera att det inte spelar någon roll hur många gånger arenan byter namn. Det är och förblir Stockholms näst sämsta konsertarena, endast slagen av ”The arena formerly known as Tele2”.
Ingen kan förvänta sig bra ljud på sportarenor. Men här är det bitvis plågsamt att lyssna på hur basen och sången studsar och ekar och försvinner i mullerburken.
Ljudet gör mig nästan nostalgisk. Exakt så här lät konserter i ishallar i Norrbotten på 80-talet. Inget har hänt. Allt gör att det skapas ett större avstånd till Ed Sheeran och musiken än det brukar vara. Ibland ser och låter han lite ensam när han joggar runt i cirklar.
Det bästa, för att inte säga mest rörande, med Ed Sheeran är att han fortfarande uppträder som att han står nere i tunnelbanan och spelar för frivilliga Swish-bidrag och fem personer. Ingen annan har på ett lika skickligt sätt lyckats göra arenaunderhållning av gatumusikantens sparsmakade, direkta och familjära tilltal.
Det märks också att han, vid det här laget, har övat på sin akt i tiotusentals timmar. Publikkontakten och tajmingen är bländande, oavsett om han spelar in en musikvideo live till den kommande singeln ”Camera”, pratar om en gammal mobiltelefon, sjunger en läppdallrande ballad eller får publiken att hoppa så mycket att de glömmer var de parkerade sin elhybrid i ”Celestial”.
Men har inte trolleriet med loop-pedalerna snart dragit upp sin sista kanin ur hatten? Var det verkligen nödvändigt att peppra ”Blow” med talangtävlings-metal? Var inte den redan nämna singeln ”Camera” ovanligt andefattig? Ska han verkligen rappa? Och i så fall fler än en gång per kväll? Är ”Galway girl” och ”Nancy Mulligan” två hyllningar eller två ovanligt dumma parodier på irländsk folkpop?
Och att Tove Lo gästar konserten är roligare i sig än versionen av hennes hitsingel ”Talking body”.
För vissa kommer Ed Sheeran alltid att vara den största och mest musikaliska popstjärnan på 2000-talet. För vissa är han typexemplet på en artist där räkneverken på Spotify, och hur de ska fortsätta stå på rött, är viktigare än att göra musik som betyder nåt särskilt alls.
Tyvärr säger majoriteten av låtarna sällan nåt mer än plinget från en mikrovågsugn.
Pop som är kär i konturen av ingenting.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik