Volbeat har en mestadels bra dag på jobbet
Uppdaterad 2025-10-18 | Publicerad 2025-10-17
KONSERT Volbeat, som återvänder till rampljuset efter en två år lång paus, har en självklar plats på arenascenen.
Men de fyller inte alltid ut den till fullo.
Volbeat
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: 25 000, så inte riktigt slutsålt. Längd: 90 minuter. Bäst: ”The devil rages on” är djävulskt bra och ”Fallen”, som sångaren Michael Poulsen tillägnar sin avlidna far, är fin. Det är dessutom svårt att värja sig för den kollektiva energin och extasen under ”For evigt” och ”Still counting”. Sämst: Det tar en liten stund innan samtliga inblandade blir varma i kläderna. Och med risk för att låta som en tråkmåns – ljudet.
Volbeat har legat på is i lite drygt två år. Frontmannen Michael Poulsen har plågats av smärtsamma polyper i stämbanden och satsat på sidoprojektet Asinhell för att låta sångrösten vila och kroppen läka.
Förra hösten, efter tre operationer och en lång rehabilitering, kände sig sångaren redo för nya ärevarv runt solen tillsammans med sitt Volbeat.
I livesammanhang finns två versioner av det danska bandet. Den ena är en hungrig best som mentalt har stannat kvar på en svettig klubb som rymmer 300 pers. Den andra är en akt som går på avslappnad autopilot. Genom åren har jag stött på bägge varianter.
När kvartettens turnépaket ”The greatest of all tour” – karriärens hittills största – landar i Stockholm väntar ett slags mellanting.
Volbeat river omgående av ”The devil’s bleeding crown”, ”Lola Montez” och ”Sad man’s tongue”, som för att ha dessa monsterhits i skimrande metallskrud överstökade.
Energin och entusiasmen skruvas sedan upp allt eftersom.
”Seal the deal & let’s boogie”, som släpptes 2016 och toppade Sverigetopplistans albumlista, var det senaste albumet att få fansen ordentligt på fall.
Det märks inte minst på ljudnivån. ”For evigt” och ”Seal the deal” är omåttligt populära hörnstenar i bandets liverepertoar. Så även i kväll.
För egen del är det framför allt nytt material som får munnen att vattnas som på en rabiessmittad hund.
”In the barn of the goat giving birth to Satan’s spawn in a dying world of doom” från några månader gamla ”God of angels trust” är en personlig favorit i vilken Johnny Cash delar en flaska moonshine med Lucifer. Låtens titel, som publiken får öva på att säga, skadar inte heller.
Och nog är det svårt att inte bli sjukligt besatt av Poulsens och Flemming C. Lunds Kreator-kompatibla thrashupptåg i ”Demonic depression”. På storbildskärmarna ser jag hur deras flinka pølsefingrar färdas över gitarrhalsarna likt bilar på tyska Autobahn.
Men troligtvis är jag i minoritet.
– How many of you have bought the new album? frågar Poulsen vid något tillfälle.
Det är inte jättemånga händer i luften, om man säger så.
När ”Die to live”, från 2019 års ”Rewind, replay, rebound”, dånar ut ur högtalarna och flyger runt i den stumma kakburken som är 3Arena ser jag hur en son somnar på sin pappas(?) axel. Till hans försvar är det fredagskväll.
Ungdomen får senare en chans till revansch när de yngsta publikmedlemmarna bjuds upp till scenen för att sjunga med i ”Still counting”. Poulsen byter då ut ”assholes” mot ”youngsters” i låttexten.
Poulsen har sedan länge blommat ut till en fenomenal frontman. På scenen känns 50-åringen självklar och självsäker.
Han flexar också sina oerhört starka sångmuskler gång på gång, oavsett tidsdatering på materialet. Poulsens prestation hade varit imponerande även utan hälsoproblem i backspegeln. Den dödsmetall-dyrkande dansken har rejält med råg i ryggen.
Men det är inte mycket till scenshow. Bandets sedvanligt spartanska scenproduktion – med en backdrop i tyg och enstaka rökpuffar – fyller inte alltid ut det stora utrymmet.
På sätt och vis är spelningen själva antitesen till det överflöd av excesser och visuella smällkarameller som Lady Gaga serverade i grannarenan tidigare i veckan. Volbeat är mer diskbänksrealism i avskalad dansk design.
Förvisso finns en lång runway som gör att bandmedlemmarna ibland kan komma ut en bit i publikhavet och blicka ut över sin, till stor del, frälsta församling. Det hjälper.
Sedan ska det sägas att ljussättningen är oerhört läcker.
Det blir dock poängavdrag för att bandet utlovar en t-shirt till personen som blir den första att crowdsurfa. Det är det mest ometal jag någonsin varit med om.
Lyckligtvis räddar bandet upp situationen genom att skippa extranummer.
Ett creddigt och kaxigt drag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik