Van Morrison är tillbaka
Publicerad 2025-06-20
ALBUM Precis när vi hade börjat ge upp hoppet om skivartisten Van Morrison gör han sitt bästa album på evigheter.
Van Morrison
Remembering now
Exile/Border
SOULROCK Det brukade vara en händelse när Van Morrison släppte ett nytt album. Fram till och med ungefär 1999 års ”Back on top” kändes det alltid så, men den här sidan av millennieskiftet har han som brukade kallas ”Van the man” gradvis glidit allt längre bort från de verkligt essentiella skivartisternas skara.
Starka låtar har absolut dykt upp sedan dess men lätt drunknat i Morrisons vurm för halvtrötta blues- och skifflecovers från hans ungdom eller egna inte sällan lite slentriantillverkade låtar i samma stil.
När han under pandemin började låta som en konspirationsteoretiker och gav ut fåniga protestlåtar mot nedstängningen kändes det som att hoppet eventuellt var ute.
Fler än en gång har jag tänkt att den evige farbrorn från Belfast behöver höra från någon av de eventuellt inte så många som han lyssnar på att han åter borde fokusera på sin fenomenala och helt egna hybrid av keltisk soul, klassisk rock, folkig country, cool jazz, märgig r’n’b och himlastormande ballader.
Nu, med mindre än två månader kvar till 80-årsdagen, släpper Morrison precis den skiva som vi kanske inte vågat tro att han fortfarande hade i sig.
Singeln och albumöppnaren ”Down to joy” gav visserligen en liten föraning när den dök upp i landsmannen Kenneth Branaghs film ”Belfast” för tre år sedan, men att vi skulle få något så märgigt och lustfyllt att lyssna på som ”Remembering now” är ändå en surpris av stora mått.
Nummer som ”Haven’t lost my sense of wonder” och titellåten slår an tonen. Morrison sjunger från där han befinner sig nu, tillåter sig att reflektera kring tidens gång och referera till den egna karriären. Det är till exempel svårt att inte tänka på första versen i ”Brown eyed girl” när han döper en låt till ”When the rains came”, även om den stämningsfulla folkballaden kanske snarare leder tankarna till sångarens sena 70-tal.
Över huvud taget andas albumet, varmt och generöst producerat av Morrison själv med blås, stråkar och Seth Lakemans folkfiol, samma reflekterande ton som till exempel ”Into the music” eller ”Avalon sunset”.
I en låt förklarar han att han är ”back to writing love songs” och i ”The only love I ever need is yours” och ”Once in a lifetime feelings” har han två underbart bitterljuva sådana.
Allra starkast är dock avslutande ”Stretching out” som, eh, sträcks ut i nästan nio minuter av bedövande vackra stråkar och körer.
Den enda betydande invändningen blir att albumet trots många fina spår kanske känns lite för långt. Om någon hade vågat föreslå för Morrison att kapa ned de 14 låtarna till tio eller elva kunde ”Remebering now” de facto ha seglat upp bland de riktigt stora 80- och 90-talsalbumen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik