Veteranerna lyfter första Way Out West-kvällen
WAY OUT WEST Sjuttonde upplagan av Way Out West startar med en dag främst för den lite mognare delen av publiken: ärrad rock, klassisk soul och ny och gammal indie.
Inte alldeles oväntat har Mavis Staples mest pondus och Iggy Pop mest obegriplig energi.
GÖTEBORG. När gränserna mellan vad som är alternativt och mainstream känns luddigare än någonsin och Way Out West sedan några år tillbaka dominerar den poppigare delen av festivalscenen i Sverige är det på flera sätt naturligt att den förr så hipsterorienterade tredagarsfesten med sina senaste upplagor har dragit bokningarna åt ett lite bredare håll.
I fjol välte Benjamin Ingrosso hela Slottsskogen med sin megashow och för i kväll och i morgon har arrangören Luger lyckats boka två av samtidspopens allra största: Charli XCX och Chappell Roan. I kombination med en lika vältajmad mix av populära svenska namn som Molly Sandén, Yung Lean & Bladee, Hurula och Daniela Rathana, Tiktok-heta akter som Lola Young och Pink Pantheress och gedigna veteraner som Pet Shop Boys blev det uppenbarligen en lyckad mix. Bara enstaka endagsbiljetter finns kvar till årets festival.
Och det börjar med ännu fler välvalda veteraner.
Jag hinner inte vara särskilt mycket mer än en timme på området innan jag känner att jag egentligen är nöjd och kan åka hem. För jag har ju fått se Mavis Staples, 86 år ung, ännu en gång.
Den sista delen av legendariska Staple Singers, gruppen som gav oss så väldigt mycket av 60- och 70-talens mest essentiella soul- och gospelmusik.
Medborgarrättskämpen och medmänsklighetsambassadören behöver egentligen bara stega in och le lite till oss för att värmen i Slottsskogen ska stiga flera grader.
Sedan börjar hon att sjunga. Odödliga Staple Singers-klassiker som ”Respect yourself” och ”Heavy makes you happy” men också glädjande mycket från hennes anmärkningsvärt fina sentida karriär: Levon Helm-samarbetet ”Hand writing on the wall” och Tom Waits-covern ”Chicago”, om hennes hemstad, mästerliga balladen ”You’re not alone” som hon gjorde med Jeff Tweedy från Wilco. Allt spelat av ett litet smakfullt, bluesigt band med sylvass Telecaster-gitarrist i Rick Holmstrom som känner såväl vokalisten som den här musiken utan och innan.
Pipan saknar kanske lite av spänsten från förr, Staples sätter sig emellanåt och dricker te, men brinnet är lika intensivt som någonsin. Alltjämt är hon här av en anledning.
”I marched a long road with Martin Luther King. I got work to do, the struggle is still alive” säger hon efter gamla ”Freedom highway”.
Och det är ju onekligen mer sant än på länge.
När Mavis Staples vinkar till oss på väg ut börjar en av mina bästa vänner gråta. Precis så fint är det.
Stämningen av kärlek och värme följer med in i Linnétältet där Beth Gibbons, känd inte minst som rösten från brittiska Portishead, bygger upp mjuka, behagligt svävande stämningar i låtar som ”Mysteries” och ”Oceans”.
Irländska indiepopstjärnorna Fontaines DC hinner till finalen innan jag lyckas slita mig från Gibbons-giget men att de spelar sin ”I love you” precis när jag kommer fram till Azalea-scenen är en händelse som just i kväll ser ut som en tanke.
När klockan slår sju och Iggy Pop kliver in på Flamingo-scenen förstår han givetvis varför just han spelar just nu: uppgiften är att blåsa igång kvällen på allvar. Således blir det kross direkt: ”TV eye”, ”Raw power”, ”I got a right”.
En svart väst får i blott några sekunder sitta på bringan innan den hivas iväg och blottar en inte lite senig och rynkig överkropp. Men det är också verkligen det enda som avslöjar att vi har en 78-åring på scenen. Iggy springer, vrålar, sprattlar på scengolvet och hoppar ner till fansen längst fram som han alltid gjort.
Ett coolt band med två blåsare och gitarristerna Joan Wasser från Joan As Police Woman och Nick Zinner från Yeah Yeah Yeahs ser till att det låter grisigt och skränigt så det räcker och blir över.
Iggy eldar vidare med sånt som ”Down on the street” och ”Some weird sin” och unga människor runt mig blir tokiga av dessa i många fall mer än halvsekelgamla bangers på precis samma sätt som de har blivit sedan jag såg Mr Osterberg första gången 1987.
Det enda som möjligen förvånar är att han inte passar på att smasha in nyligen återuppväckta Teddybears-samarbetet ”Punkrocker”, som han gjort tidigare på turnén, här i låtens hemland.
Den konstnär och och nyfikne nydanare som Ann Arbor-legendaren alltjämt kan vara har helt ledigt i kväll men partyharen Iggy är fortfarande i osannolik toppform.
Till sist: Way Out West handlar alltid minst lika mycket om de minsta scenerna som de största. Några tips inför resten av helgen: MJ Lenderman (Höjden, fredag), Bartees Strange (Folkteatern, fredag), Waterbaby (Annedalskyrkan, fredag), Avantgardet (Höjden, lördag), John Glacier och Ebba Åsman (Pustervik, lördag) och Cassandra Jenkins (Folkteatern, lördag).
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik