Ghost är hårresande bra på hemmaplan
Sofia Bergström om återkomsten till Linköping
Uppdaterad 2025-05-23 | Publicerad 2025-05-22
KONSERT Borta bra, men hemma i Linköping bäst.
Ghosts efterlängtade hemkomst är en träffsäker triumf.
Ghost
Plats: Saab Arena, Linköping. Publik: Slutsålt, så runt 7 500 själar. Längd: 110 minuter. Bäst: Det mesta. Sämst: Det tunga basljudet dränker ibland Tobias Forges fina stämma som gärna hade fått ta en större roll i ljudbilden. Fråga: När tror ni att Ghost kommer att göra sin första headlinespelning på Ullevi?
LINKÖPING. Ghost seglar just nu i sällan skådad medvind.
För några veckor sedan skrev rockbandet svensk musikhistoria när senaste skivan ”Skeletá” säkrade en förstaplats på den amerikanska albumlistan. För oss som har följt Ghosts och Tobias Forges framgångar på nära håll kom den imponerande listplaceringen inte som en större chock. Vi insatta visste att det bara var en tidsfråga.
Hajpen inför veckans två Sverige-spelningar har varit enorm, på sociala medier såväl som i rikstäckande media. Festligheterna börjar redan utanför Saab Arena. Tonårstjejer dansar i takt till ”Scooby doom”-svängiga ”Square hammer”. Påvekopior i paljettbeströdda kavajer och kordräkter strosar självsäkert runt i den förväntansfulla folkmassan. Vitsminkade gothnunnor huttrar i det kalla majvädret. Vissa har köat sedan klockan fem i morse för att norpa åtråvärda platser vid kravallstaketet.
När de långa köerna slingrar sig som svarta anakondor känns det som att arenan inte kommer att kunna mätta den rådande Ghost-hungern.
Den känslan förstärks sekunden som bandet öppnar med ”Peacefields”. När Linköpingsbördige Tobias Forge – i rollen som sin senaste påvepersona Papa V Perpetua – med stor pondus dansar in på scenen med yviga armgester tycks lokalen expandera av all extas.
Med stadig hand leder sedan frontmannen och hans sju namnlösa gastar publiken genom en spelning där Ghost överträffar sig själva på alla plan. Scenproduktionen, stylingen (Forge slår nog rekord i antal coola outfits), pyrotekniken och leveransen hör till karriärens starkaste och banar väg för en buffé av hårresande höjdpunkter.
”Satanized” öppnar upp dörrarna till ett diskotek längst ner i Dantes inferno. Refrängen är en jävel till öronmask som slingrar sig in i hjärnans hippocampus samtidigt som den sätter höfterna i eggande Elvis-gungning.
Tyngden i ”Rats” får det att kännas som att någon trycker en defibrillator mot bröstkorgen, elektriska stötar strömmar genom kroppen med varje trumslag och thrashigt riff.
Och energin som den ockulta kolossen ”Year zero” frambesvärjer har potential att väcka de döda från sin eviga slummer.
Oavsett vad Forge & co kastar i den peppiga publikens väg – yvig Yngwie Malmsteen-hårdrock (“Faith”), tuggumipoppig retrorock (”Dance macabre”) eller schlagergospel (“Darkness at the heart of my love”) – känns samtliga inblandade helt förlorade i stunden. Vilket kan ha att göra med avsaknaden av mobiltelefoner, som i kväll är strängt förbjudna.
Innan första extranumret kan Forge inte motstå frestelsen att släppa på alla fasader och tilltala Linköpingspubliken på svenska. Han berättar, märkbart tagen av situationen, om hur han för längesedan åkte skridskor i ishallen bredvid och dagdrömde om att spela på arenan.
I sommar kommer 44-åringen att stå på Madison Square Gardens stora scen, en bedrift som få svenska musiker kan skryta med.
Men frågan är om inte kvällens spelning på hemmaplan är en större milstolpe. Åtminstone rite here, rite now.
Fotnot: Fredag 23 maj spelar Ghost på Göransson Arena i Sandviken.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
