Ghost är ofta gripande – men inte allt är guld
Publicerad 2025-04-25
ALBUM På ”Skeletá” kommer lyssnaren in under skinnet på mannen bakom Ghost.
En stor del av materialet är gripande men inte allt som Tobias Forge rör vid förvandlas till guld.
Ghost
Skeletá
Reaktor/Universal
ROCK Sedan den mytomspunna debutskivan ”Opus eponymous” (2010) har Ghost ständigt ömsat skinn. Förändring har varit den enda konstanten i den svenska rockaktens spikraka raketkarriär.
Efter två skivor med storslagna koncept – 2018 års “Prequelle” var en domedagsprofetia fokuserad på överlevnad medan uppföljaren ”Impera” riktade strålkastarljuset mot imperiers uppgång och oundvikliga fall – gör Ghost en helomvändning med karriärens mest intima album.
”Skeletá” – sjätte skivan från en av Sveriges just nu största musikexporter – är en sober och, för det mesta, stämningsfull skildring av hur det är att vara vid liv. Det både fula och fina med att vara människa. Mellan öppningsspåret ”Peacefield” och avslutande ”Excelsius” hinner bandledaren Tobias Forge utforska grundläggande känslor som kärlek, sorg, hat, hopp och lust samt ventilera existentiell ångest.
Det introspektiva innehållet banar väg för några av Forges starkaste och mest rörande sånginsatser i karriären.
Bryggan i relationsdramat ”Lachryma”, i vilken självdestruktiva tankar läckert liknas vid en blodsugande vampyr, gör mig särskilt knäsvag. Genom smakfulla tonskiftningar i sångmelodin tar Papa V Perpetua (Forges senaste påve-persona) med lyssnaren på en kittlande resa.
Som mest emotionell blir frontmannen i epilogen ”Excelsis”, en låt om att våga bejaka livet innan vi möter det oundvikliga slutet. Inlevelsen när han sjunger ”Everybody leaves one day/I know it hurts” är gastkramande gripande. Jag tror att till och med att gitarrerna gråter.
Musikaliskt bjuder Forge och medproducenter som Vincent Pontare, Salem Al Fakir och Max Grahn in till en orgie av AOR, pop och teatralisk rock. Välpolerade melodier, harmonier och refränger bugar sig för akter som ABBA, Journey, Kiss, Alice Cooper och Kansas och kysser deras bara fötter. Influenser som har funnits där sedan dag ett men vuxit sig starkare för varje skivsläpp.
Som vanligt lurar djävulen i detaljerna. I keyboards som spottar ur sig hotfulla arpeggion, i rasande riff som förmedlar känslor av fara och i texter som drar pilska paralleller mellan lust och ondska (”Marks of the evil one”). Fredrik ”Kulle” Åkesson (Opeth) sätter dessutom guldkant med flera glimrande gitarrsolon. Gitarrerna i sorgtyngda ”Cenotaph” galopperar rakt in i hjärtat.
Det hit- och hookorienterade hantverket är imponerande. Men för oss som föll för de hårdare tongångarna på ”Opus eponymous” och ”Infestissumam” och som inte blivit frälsta av de senaste skivornas schlagersatanism krävs tid och tålamod. ”Skeletá” är ett garnnystan som sakta behöver nystas upp för att till fullo ta in, förstå och uppskatta alla nyanser.
Men inte allt som Forge rör vid förvandlas till guld.
Jämte makalöst mästerliga ballader som ”He is” och ”Cirice” framstår ”Guiding lights”, en låt om att frustrerat se på när någon man älskar faller mot avgrunden utan att kunna ingripa, som en tämligen generisk powerballad. Med det sagt beundrar jag effektfullheten i en till synes simpel fras som ”the road to nowhere is long”.
Nådastöten är ”Missilia amori”, en olidligt kitschig flört med Kiss och ”Love gun”. Inte ens Def Leppard under den mest upphetsade ”Hysteria”-hysterin hade kommit undan med refrängen ”love rockets shot right in between your eyes”.
Då lyssnar jag mycket hellre på ”Pökpåsen” med Ronny & Ragge.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik