En lätt sensommarbris från Paul Weller
Publicerad 2025-08-08
ALBUM När Paul Weller tolkar några av sina – ofta obskyra – favoritsånger blir det till en lätt sensommarbris.
Ett ödmjukt och sympatiskt alternativ till pågående stormen Oasis.
Paul Weller
Find El Dorado
Parlophone/Warner
SOULPOP Just nu rör sig stormen Oasis över de brittiska öarna. Nyligen slog den med full kraft mot London och nationalarenan Wembley.
Det logiska förbandet Paul Weller brädades av The Verves Richard Ashcroft. Modikonen, som på nittiotalet muskelrockade i kapp med Manchesterbandet och blev pubkompis med Noel Gallagher, fick nöja sig med att värma upp för antagonisterna Blur under deras Wembley-konserter för två år sedan.
I stället kommer nu en försiktig sensommarbris från 67-åringen. Att den evigt skivsamlande modernisten för andra gången i karriären väljer att spela in ett coveralbum är naturligtvis lika logiskt som sympatiskt.
”Find El Dorado” andas bortglömt brittiskt sjuttiotal, så svunnet till både estetik, politik och teknik att det nästan känns uppdiktat. Försiktiga blåsorkestrar marscherar förbi som under söndagens småstadsparad. En flöjt tonar in och ut i vinden.
I Bobby Charles ”Small town talk” hamnar jag som så många gånger förr i Alan Prices ”O lucky man”, ledmotivet till Lindsay Andersons film med samma namn. I Eamon Friels ”El Dorado”, gästar Noel Gallagher på akustisk gitarr och tankarna går till Wellers Oasis-favorit ”Half the world away”.
Merle Haggards ”White line fever” förvandlas till en brittisk country som vi inte riktigt hört från Woking-sonen förut. Ett strålande bevis på den genrefrihet som präglat hans solokarriär sedan albumet ”22 dreams” 2008.
Bee Gees-balladen ”I started a joke” blir i Wellers händer nästan Sinatra-sentimental. Paul sjunger varje stavelse med samma inlevelse som om han själv hade nedtecknat varje ord; ofta tankar om hur allt blev – eller hur allt kunde ha blivit. Pints urdruckna, pints odruckna. Puben stänger med Robert Plant-duetten och Hamish Imlach-tolkningen ”Clive’s song”.
Allra mest berör Ray Davies London-romantiska tv-serie-tema ”Nobody’s fool”. ”From the bright busy streets of the Charing Cross Road/To the dark little alleys in old Soho”. Weller förflyttar mig ögonblickligen dit, likt en kamerarulle som blev framkallad femtio år för sent.
BÄSTA SPÅR: ”Nobody’s fool”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik