Rakt igenom rörande The Libertines på Gröna Lund
Publicerad 2025-05-29
KONSERT Konserten med The Libertines är en rakt igenom rörande, värdig och – faktiskt – städad affär.
Ord som jag aldrig trodde att jag skulle skriva i en text om Peter Doherty.
The Libertines
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 4 000. Längd: 1 timme och 42 minuter. Bäst: ”Boys in the band”, ”Can’t stand me now” och ”Time for heroes”. Sämst: Okej, i nya nummer som ”Shiver” och ”Merry old England” tappar konserten lite fart. Fråga: Är The Libertines ett band på riktigt nu?
Ett märkligt skifte sker på Djurgården i kväll. Hem med färjan åker barn med överdimensionerade chokladaskar. I land stiger tonåringar i Paul Weller-frisyr och The Clash-tisha.
Det är lika logiskt som märkligt att The Libertines spelar på Gröna Lund. De jättelika fiskmåsarna som cirklar över scenen som övergödda på fish and chips känns influgna från Brighton. Det här är mycket riktigt den typen av konsert som The Libertines drömde om när de började repa i basisten John Hassalls sovrum, avslöjar Peter Doherty strax innan kvällens extranummer.
I högtalarna före konserten spelas Barbara Acklins ”Love makes a woman” och Duke Browners ”Crying over you”, en strålande nick till northern soul. I det här bandets melodier, grånande hårpolisonger och baskrar bor ett helt lands stolta musikhistoria.
Vi är många som stått och väntat på rockstjärnan Doherty halva nätter på kyliga festivaler medan denne åkt bagagevagn på någon småländsk flygplats i stråhatt. I kväll är han punktlig som få.
Den numera Normandie-bosatte småbarnspappan joggar in med höga knän (well, det är kanske en väl optimistisk beskrivning – men ändå bra jobbat av någon som numera oftast traskar runt i ortopediska sandaler på grund av svunna utsvävningar).
Kvartetten kastar sig rakt in i tidiga rariteter som ”The saga” och ”What became of the likely lads”. De gör så med en väldig frenesi och fokus – än mer så än senast Doherty & Co var här och rastade hundarna utanför Annexet. Energin och känslan av att vad som helst kan hända för faktiskt tankarna till klassiska tillställningar som Libertines på Kägelbanan i Stockholm 2003 och Babyshambles på Vega i Köpenhamn 2006.
Visst har en pubrockig rökare som ”Death on the stairs” fått en mer avslappnad kostym, men den sitter utmärkt. Allt är väldigt värdigt och städat utfört – ord som jag aldrig trodde att jag skulle använda i en text om Peter Doherty.
The Libertines verkar vara på en bra plats i livet. Senaste albumet ”All quiet on the Eastern Esplanade” är inspelat i ett gotiskt femvåningshotell i engelska kuststaden Margate. ”Songs they never play on the radio”, med sin känsla av dammig heltäckningsmatta och ännu dammigare vinyl, är däruppe med vilken klassiker som helst (vilket kan bero på att den skrevs redan under nollnolltalet).
Doherty vore heller inte Doherty om han inte drog skrönar om obskyra svenska aristokrater från första världskriget, varpå Carl Barât greppar saxofonen och bandet brister ut i ”Baron’s claw” och plötsligt tangerar scenkonst.
När Pete & Carl körar in i samma mikrofon under ”Boys in the band”, ”Time for heroes” och ”Can’t stand me now” sprider sig ett leende över läpparna och en värme i hjärtat. Kanske för att de hattprydda herrarna framför fondväggen av Marshall-förstärkare och trummisen Gary Powell i fotbollströja med Palestina-tryck påminner om vad rocken en gång var, vem jag en gång var och, ärligt talat, nog alltid kommer att vara.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.