Peter Doherty charmar med poetisk calvados-pop
Publicerad 2025-05-16
ALBUM På nya soloalbumet tar forna tabloidspöket, evige romantikern och småbarnspappan Peter Doherty sats mot ljuset.
”Felt better alive” är urbrittisk folkpop med den franska kustens bris i håret.
Peter Doherty
Felt better alive
Strap Originals/Border
FOLKPOP Det är en smula ironiskt: mannen som en gång fick mig att jaga randsydda brogues på Broadway Market i London kan inte längre gå i ett par skor.
I en intervju med The Times poserar Peter Doherty i stället i ortopediska sandaler. Efter decennier av knark, fängelsestraff och behandlingshem har den brittiska 00-talsikonen drabbats av typ 2-diabetes. Doherty märkte inte av åkomman förrän i januari då han upptäckte att två tår höll på att trilla av.
Drogfri sedan drygt fem år lever 46-åringen annars ett stilla liv vid Normandies kust med tvååriga dottern Billie-May, franska frun Katia och två enorma hundar, som han för övrigt rastade utanför Annexet i Stockholm senast The Libertines var här.
Popstjärnans franska reträtt är rimligen den mest oemotståndligt poserande sedan Blur-basisten Alex James köpte en gård i Cotswolds och började ysta ost.
Det var också i den sömniga lilla hemstaden Étretat som Peter Dohertys nya soloalbum ”Felt better alive” kom till. Där Libertines-sångaren tidigare romantiserat brittisk glåmighet sjunger han här om lokala fotbollslaget Le Havre och Jeff och Clotilde, ett par längre ner på gatan som gör calvados: ”And the apples will grow/And into barrels will roll/Soon to become liquid gold/And the calvados will flow.”
”Calvados” är emellertid mer än potentiell reklammusik för grannarnas äppelbrännvinstillverkning; snarare ett försök att närma sig ljuset. En önskan om att livet efter år i rännstenen kunde bli lite mer som i Alf Robertsons ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin”.
I ”Pot of gold” levererar Doherty det rakaste barnrimmet sedan Oasis Liam Gallagher-diktade ”Little James”: ”Hush my darling, no don’t you cry/Daddy’s trying to write you a lullaby/And if that lullaby is a hit/Dad can buy you loads of cool shit”.
Oavsett om Doherty sjunger om drycker eller dottern gör han det till nästan naivt optimistiska stråkar. Det är något av det mest personliga och osminkade som han har gett ut. På ”Felt better alive” hör jag en småbarnspappas hopp om att det bästa kanske inte hänt än.
Samtidigt lyckas britten behålla den dimhöljda mystik som präglat hans väsen sedan bildandet av The Libertines 1997. Detta uppnås genom en urbrittisk folkpop med den franska kustens bris i håret.
”Prêtre De La Mer” är en marin liten chanson att konsumera någonstans kring gin o’clock.
Den hattprytt vidögda ”Ed Belly” för tankarna till ett av mina och Peter Dohertys gemensamma favoritalbum: Alan Prices soundtrack till Lindsay Andersons 70-talsfilm ”O lucky man!”.
I ”Fingee” är Doherty först på sitt allra mest underfundiga ”geezer-humör” – för att sedan sväva ut i en spökjazz som för tankarna till Damon Albarns senaste soloalbum.
Genom samtliga elva trudelutter ser man sångaren liksom uppspolad på Normandies strand, med en calvados-flaskpost tryckt till sin barm, ännu ett stycke nedklottrad poesi inuti.
BÄSTA SPÅR: ”Ed Belly”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik