Lysande men också väl mycket Sturgill Simpson
Publicerad 2025-03-09
KONSERT Under tre timmar bjuder Sturgill Simpson på en hel del guld men också ganska många kilo gitarrsolon för mycket för en lördagskväll.
Sturgill Simpson
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 004. Längd: Ganska exakt tre timmar. Bäst: ”Jupiter’s faerie”. Sämst: En del tålamodsprövande utdragna gitarrövningar på slutet, kanske allra mest i ”It ain't all flowers”.
På grund av pandemi och en svårläkt bristning i stämbanden under en turné ihop med Willie Nelson 2020 trodde Sturgill Simpson ett tag att han kunde ha gjort sin sista konsert.
Så blev det dessbättre inte. I fjol återvände han till amerikanska scener med några av sina mest bejublade shower i karriären. Inte minst tack vare låtarna från utmärkta albumet ”Passage du desir”, det första under pseudonymen Johnny Blue Skies (eftersom han en gång lovat att det bara skulle släppas fem Sturgill Simpson-album) och en strålande återgång till den modernt tänkande sorts countryrock som han först gjorde sig ett namn med.
I Sverige har 46-åringen från Kentucky stadigt byggt publik det senaste decenniet och när turnén ”Why not?” nu rullar in i Stockholm är det mitt under fullt pågående countryvåg och således fullt logiskt hans klart största egna spelning hittills på svensk mark.
Och precis som på den Youtube-släppta och bland fansen omhuldade konserten från San Francisco i somras är det en gedigen dos av Simpsons samtliga sidor vi får oss till livs, dessutom klart mer extrovert än senaste besöket på Vasateatern för fem år sedan.
När han är som bäst levererar han en svårslagen hybrid av klassisk honkytonk, romantiska bluegrasserenader, gedigna popmelodier, mustig southern rock och inte minst ömsint soul. I långt ifrån alla set hade Procol Harums ”A whiter shade of pale” känts logisk jämte Neil Diamonds UB40-bekanta ”Red red wine” och truckercountryn i Moore & Napiers ”Long white line”, men hos Simpson och hans smakfullt urskickliga kvartett gör de det.
Flera av låtarna från senaste albumet hör till det som berör allra mest i kväll, som den smekande soulpopen i ”If the sun never rises again” och de stillsamt värdiga eposen ”Jupiter’s faerie” och ”One for the road”.
Det är över huvud taget när han bejakar sin souligaste sida som sångaren Simpson verkligen kliver fram, till exempel i William Bells märgiga balladklassiker ”You don't miss your water”.
Men vi får oss också till livs en av rockens mest humörstyrda estradörer. Som gillar att byta både låtar och ordning på dem hej vilt, samt spontanjamma på riffet i Survivors ”Eye of the tiger” när han får feeling för det.
I kväll förlorar sig Simpson och estländske gitarristen Laur Jomets framför allt under andra halvan av konserten i både många och långa soloövningar. Alla som har hört dem duellera och tvinna riff och melodier vet vilken smakfull duo Telecaster-traktörer vi har att göra med. I långa stunder är det till exempel en ren fröjd att höra dem sträcka ut till exempel ”A good look” som helt sömlöst väver in bitar av både Eddie Murphys ”Party all the time” (!) och Led Zeppelin-stänkaren ”Living loving maid” för att därefter kasta sig ut i en uppsluppen version av JJ Cales ”Call me the breeze”.
Där musikbranschen är full av strateger som optimerar varje sekund av sina liveset blir Simpsons friare old school-attityd till spelandet på många sätt djupt älskvärd.
Samtidigt är det lördag kväll och den inte lilla del av publiken som har värmt upp på någon bar blir helt enkelt lite otålig när de utdragna soloövningarna radar upp sig och giget går in på timme tre. Vilket får den sprakande initiala laddningen att delvis pysa ut, med tilltagande sorl och allt glesare led längst fram.
Onekligen lite synd på en show som i låtar, musikalitet, attityd och inte minst tajming hade ganska många möjligheter att bli en av årets stora.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik