Några av Jason Isbells allra starkaste låtar
Publicerad 2025-03-07
ALBUM Skilsmässan från Amanda Shires har inspirerat till en lika avskalad som laddad skiva.
Jason Isbell
Foxes in the snow
Southeastern/Thirty Tigers/Border
ROCK ”God said ’hold my beer’ and he made man so he could watch and laugh” sjunger Jason Isbell i låten ”Ride to Robert’s”.
Från en hängiven och uttalad demokrat som den här Alabama-sångaren skulle en sådan rad kunna ses som en kommentar till det aktuella politiska läget i hemlandet men placerad på just den här skivan känns den snarare som en allmänmänsklig formulering om hur märkligt och banalt vi tenderar att bära oss åt i relationer, inte minst när det är stora känslor inblandade.
För ”Foxes in the snow” får ofrånkomligen betraktas som Isbells skilsmässoalbum. De slitningar mellan honom och frun och artistkollegan Amanda Shires som var svåra att blunda för redan i HBO-dokumentären ”Running with our eyes closed” för två år sedan slutade några månader senare i en av Isbell inlämnad skilsmässoansökan.
Kärleken som skildrats ur olika vinklar i odödliga Isbell-sånger som ”Cover me up” eller ”If we were vampires” blev inte alls så livslång som sångaren hoppades i texten till den sistnämnda.
Det är alls icke så att samtliga elva låtar går att läsa som en tydlig berättelse om hjärtesorg men uppenbart är att perfektionisten Isbell har varit ännu lite mer mån om att nå ut med det han vill ha sagt än vanligt.
Därför gav han bandet The 400 Unit ledigt och spelade in sitt tionde album helt själv under fem dagar i Electric Lady-studion i New York, backad endast av sin akustiska Martin-gitarr.
Vilket känns som allt annat än en begränsning när Isbell bara blir en alltmer smakfull gitarrist och ”Foxes in the snow” framför allt visar sig rymma några av hans starkaste låtar på länge.
Utan stora åthävor men med sin vanliga känsla för kärnfulla melodier och fint framplockade harmonier tar sig 46-åringen igenom den tsunami av känslor som en separation innebär, från det oundvikliga mörkret till en försiktig känsla av möjligt nytt hopp på andra sidan. Ögonblicksbilder från Tennessee och Manhattan, från sömnlösa rum och barer där en nykter alkoholist sätts på hårda prov.
I ”Eileen” sjunger Isbell om bitterljuva minnen av tidiga lyckliga dagar, smärtsamma telefonsamtal och korta avskedsbrev. ”Gravelweed” drivs av eftertankar kring ett oundvikligt beslut (”I’m sorry the love songs all mean different things today”).
Singeln ”Bury me" är en omedelbart älskvärd countrysång om vad som har varit och kan tänkas komma.
”Don’t be tough” samlar en fin katalog av livsvisdomar (”don’t be shitty to the waiter/he’s had a harder day than you”), som något av en fortsättning på förra albumets ”Cast iron skillet”.
I ”True believer” tillåter Isbell till slut även ett stråk av ilska att spricka fram i rösten (”your girlfriends said I broke your fucking heart and I don’t like it”).
”Wind behind the rain” blir en vacker final, ett slags summering av ett förhållande där vemodet vilar tungt men känslorna alltjämt lever.
Jag skulle kunna nämna fler spår, för det är ömsint snidat hantverk rakt igenom som vi har att göra med.
Givetvis är det sorgligt att en separation krävdes för att driva fram en så här laddad skiva, men den sticker icke desto mindre ut som en av höjdpunkterna i Isbells diskografi.
Och dramat fortsätter sannolikt på Amanda Shires nästa album.
BÄSTA SPÅR: ”Eileen”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik