Oasis-erorna som skiljer agnarna från vetet
KRÖNIKA Var ni på Lancashire Cricket Ground i Manchester 2002? Hängde ni med på ”The hindu times”?
Här är Oasis-erorna som skiljer renläriga fans från medgångssupportrar.
Nu när vi har klarat av sex kvällar Kent är det dags att förbereda oss för nästa nyväckta 90-talsdinosaurie.
Sedan nyheten om Oasis återuppståndelse kom i augusti i fjol har mina sociala medier svämmat över av klipp på bröderna Gallagher. På internet är bandets återförening en succé redan innan den har hänt. Logiskt. Oasis var Tiktok innan Tiktok ens fanns. Ge Liam en pint Guinness och fem sekunder framför kameran – där är han fortfarande bäst i världen.
Liksom hans rock’n’roll-orkester en gång var.
Oasis förändrade livet för mig som för så många andra. Över fyra album – inklusive b-sidesamlingen ”The masterplan” – var de oantastliga. Jag tänker inte ens gå in på varför Håkan Steen hade rätt i sin recension av ”Be here now” (ni som vet, ni vet). Oasis gav mig ny gångstil, nya byxor och en attityd som livsviktigt komplement till mössan i handen.
Kanske var det därför som jag höll fast vid bandet så hårt och så länge.
Stod vid Manchester-brödernas sida när de, i vansinniga ugglefrisyrer, höll presskonferens för den svindyrt slottsinspelade floppen ”Standing on the shoulder of giants”.
Var noga med att se mellan fingrarna på den meningslösa bangers and mash-rocken på ”Heathen chemistry” och hyllade i stället Liams låtskrivarförmåga på singeln ”Songbird”.
Vägrade att överge dem, likt en svältfödd Ipswich-supporter, även om jag famlade i mörker på den sista studioansträngningen ”Dig out your soul” – Oasis-eran som på allvar skiljer de mest renläriga av fans från medgångssupportrar.
2002 vallfärdade jag till Lancashire Cricket Ground i Manchester för att se bandets hemkomst. Mitt starkaste minne är en lång rad britter i trivselvikt skvalande längs en kilometerlång urinoar till uppvärmaren Richard Ashcrofts ”The drugs don’t work” (den forna The Verve-sångaren är förband även på årets turné – mycket lite har förändrats i Oasis universum).
Tre år senare tog jag mig över sundet till Köpenhamn eftersom ”Don’t believe the truth”-turnén inte ens nådde Sverige. I hopplösa Valbyhallen lät Liam Gallagher mest som ett bräkande får. Som bonus blev jag som darrande ung reporter rutinmässigt förolämpad av Noel Gallagher i ett danskt omklädningsrum.
Så sent som i maj 2023 intervjuade jag honom igen. Då ville han inte ens ta i broder Liam eller rykten om en eventuell återförening med tång. Det var tydliga riktlinjer från skivbolaget.
En dyr skilsmässa senare var tonen en annan.
Det är svårt att inte bli cynisk inför brödernas plötsliga försoning. Lika svårt att tänka sig att Oasis sommaren 2025 kommer att överträffa, säg, konserten i Manchester för 23 år sedan.
Det enda som skulle kunna bidra till motsatsen är om Liam och Noel lyckas hitta tändvätska i någon form av nyväckt vi-mot-klabbet-hållning. Det som en gång tog dem, dig och mig till toppen av världen.
4 tips: elektronisk opera och pop i fotriktiga sandaler
Blur mot Oasis
Apropå Oasis: i helgen sätter forna Gallagher-antagonisten Damon Albarn upp en fortsättning på operan ”Trollflöjten” i Paris. Föreställningen har beskrivits som elektro-opera. ”Jag brottades inte bara med Mozarts genialitet utan hade även Goethe att tampas med – hur i helvete gör jag det här?”, har Albarn sagt om processen. Allt klarnade när han kläckte inspirationskällan: Kraftwerk. ”The magic flute II: la malédiction” spelas på Le Lido i Paris 27-30 mars.
Nästa Sabrina Carpenter?
Ibland kommer ett nytt stycke pop som motsvarar mina moderna förväntningar. Denna gång händer det genom artisten och, ja, Tiktok-personligheten Addison Rae och hennes senaste singel ”High fashion” (tredje smakprovet från kommande debutalbumet som väntas i år). Bakom musiken ligger bland andra svenska låtskrivaren Elvira Vilma Anderfjärd. Det är snyggt producerad pop med smart tilltal i rakt nedstigande led från Sabrina Carpenter.
Barnsligt fri pop
Uppskattar du din post-Vampire Weekend-pop kan du inte vara kräsen, ty den växer inte på träd. Panda Bears nya album ”Sinister grift” är mycket riktigt stämsång och gitarrer för vårens första promenad i fotriktiga sandaler. Men faktiskt mer än så. The Beach Boys svävar över alltsammans, som alltid när vi pratar om Animal Collective-medlemmens musik. Men här finns också en kreativitet så fri att den för tankarna till förskolebarns vilda kreationer av bark.
Var kommer musiken ifrån?
En god vän skickade vidare ett litet nyhetsbrev från nätets marginaler. Att läsa texten ”Where do songs come from?” var liksom läkande i en tid då man lätt kan känna sig känslomässigt alienerad på de stora streamingtjänsterna; som om musiken kom från techjättarna själva (vilket den i sämsta fallen också gör). Skribenten Andy Cush blandar hur som helst vardagsglimtar från sitt eget skapande med en lika självklar som välbehövlig påminnelse: någon har faktiskt gjort musiken som du lyssnar på.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik