I alperna känns Donna Summer ny som snö
Per Magnusson: Ingen får prata om 90-talsmusik
KRÖNIKA Under en skidsemester i franska alperna hör jag vid upprepade tillfällen bedagad pop som för första gången.
I Chamonix känns både Bob Dylans och Donna Summers musik ny som snö.
Jag har inte varit i Chamonix sedan slutet av 90-talet, då hög på Kronenbourg och Oasis ”Be here now”. Inför årets resa har vi satt upp en enkel regel: ingen får prata om 90-talsmusik. Det går utmärkt – tills någon redan dag två pluggar Daft Punks debutalbum ”Homework” från början till slut i Airbnb-boendet.
Jag är dock noggrann med att förbjuda den mest uppenbara nostalgin när jag adderar mina låtar till den årliga spellistan. Ändå skäms min inre popjournalist en smula när vi någonstans utanför Genève tvingar busschauffören att fimpa sin trevliga afrobeatsradiostation till förmån för F R Davids sentimentala ”Words”. Jag undrar vad den unge mannen vid ratten egentligen har för relation till den franska 80-talshiten. Förhoppningsvis har han hört den på soundtracket till filmen ”Call me by your name” och fattar poängen.
När chauffören börjar skruva på sig under det tredje saxofonsolot i Billy Joels sju minuter långa ”Scenes from an Italian restaurant” släpper jag dock all guilt och känner bara pleasure.
Nästa dag, på 2 600 meters höjd, får jag sympatier från Bob Dylan: ”Don’t think twice, it’s alright”. Alpkråkorna seglar som i slow motion över lunchrestaurangen och Dylans ord låter som en livsfilosofi. ”Maneater” med Hall & Oates och ”Ain’t no sunshine” med Bill Withers är precis lika sönderspelade låtar, men siluetten av Mont Blanc verkar helt enkelt kräva sin svunnet softa rock och soul.
När jag senare samma dag kryssar nerför den bländande vita snön kommer jag att tänka på The Tough Alliances eskapistiska nollnolltalspärla ”25 years and runnin’”. ”Maybe in Chamonix I'll find peace of mind/Simply cruising down the hills in the sunshine”. För några få förgängliga minuter finns det ingenting jag vill ändra på.
Nere i dalen spelas The Strokes ”Last nite” på den charmiga lilla after ski-baren Le Petit Social. Klientelet – en uppfriskande blandning av franska skidseniorer i grälla overaller och kedjerökande kids i korrekta friluftskläder – spiller öl på pjäxorna som om de senaste 24 åren aldrig hade hänt.
På en 70-talsromantisk klubb i Chamonix dansar två 19-åriga säsongsarbetare lyckligt till Donna Summers ”I feel love”. De dansar som om de just hade upptäckt house och disco för första gången. Jag speglar mig en stund i deras lycka. De rör sig som i en sluten värld där allt tycks möjligt, på ett sätt som bara är tänkbart när hela livet ligger orört och lockande, som nyfallen snö.
4 tips: trevlig pop och svensk västkust
En pust från nollnolltalet
Panda Bears nya singel ”Ends meet” för tankarna till tidiga Vampire Weekends fäbless för trevlig Paul Simon-stämning. Den bär också spår av Animal Collective-medlemmens livslånga fascination för evigt solblekt stämsång som The Beach Boys och The Zombies. Men mest av allt är ”Ends meet” ännu en pust från nollnolltalet, som verkar vägra att lämna oss ifred just nu.
Modern svensk klassiker
Studios ”West coast” blev en svensk klassiker i ungefär samma sekund som den släpptes 2006. Inflytandet från Göteborgsduons enda album har knappast mattats med åren. Cd-skivan ligger sedan länge tryggt inbäddad i en flyttkartong på vinden. Glädjande därför att Dan Lissviks och Rasmus Häggs baleariska klassiker nu har återutgivits och finns på streamingplattformarna.
Mer från västkusten
I svallvågorna av Studio flyter Kanot friktionsfritt fram. Den svenska duon består av medlemmar med ett förflutet i Göteborgs Fontän och Ultra Satan. Jesper Jarold och Anton Kolbe smeker på andra albumet ”Vind” medhårs på det finaste av vis – men aldrig utan lagom trotsighet. Ovan nämnda Studio, Miles Davis, Mike Oldfield… det går att rabbla referenser till solen går ner, men mer än någonting är Kanot ett sinnestillstånd.
Hopplöst sorgsen pop
På det lilla Södermalmskaféets toalett såg jag häromdagen ett klistermärke med texten ”Coffee not people”. Det introverta lilla budskapet gjorde mig glad. ”Being sad is not a crime”, för att citera Shura. På nya singeln ”Recognise”, den första från kommande albumet ”I got too sad for my friends”, låser den brittiska sångerskan in sig med en kaffe och en god bok. Minns den hopplöst bittersöta tiotalsmilstolpen ”Touch” och se fram emot mer av samma sort.
LYSSNA PÅ PERS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik