Chappell Roan fixar kitschigt glimrande final
Uppdaterad 2025-08-12 | Publicerad 2025-08-10
WAY OUT WEST Chappell Roan kommer med kitsch, spektakel och inte sällan glimrande popmusik. Sverige-debuten blir en i långa stunder väldigt underhållande festivalfinal.
Chappell Roan
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Har sällan sett mer folk framför stora scenen. Längd: 86 minuter. Bäst: ”Good luck, babe!” är nåt slags popperfektion. Sämst: ”The giver” är småkul men känns kanske som ett lite väl tydligt försök att haka på fjolårets countrytrend.
GÖTEBORG. Det kan möjligen upplevas som att Chappell Roan hände över en natt när hon släppte monsterhiten ”Good luck, babe!” förra våren.
Men 27-åriga Kayleigh Rose Amstutz från Willard, Missouri har satsat på att ta sig till konserter som denna – den prestigefulla avslutningsshowen på Way Out Wests största scen – i halva sitt liv, sedan hon som 14-åring började ladda upp låtar på Youtube.
Hon fick kontrakt med stort skivbolag och blev Chappell Roan redan som 17-åring, droppades men släpptes in i värmen igen av stjärnproducenten och låtskrivaren Dan Nigro, som ordnade nytt tungt kontrakt och en förbandsturné till Olivia Rodrigo.
Singlar som ”Pink pony club” och ”Naked in Manhattan” släpptes långt innan debutalbumet ”The rise and fall of a Midwest princess”, som i sig exploderade på allvar först efter ”Good luck, babe!”.
När täta led av unga fans i Slottsskogen dansar euforiskt och kan varje ord i texterna känns låtarna hur som helst redan som moderna evergreens.
Vilket givetvis också har att göra med att Chappell Roan är en minst lika eklektisk artist som någonsin förebilderna Madonna och Lady Gaga. Som barn av den streamande eran lyckas hon imponerande självklart mixa ned flera decennier av bitterljuv radiopop i sin musik: från Fleetwood Mac och Kate Bush till Rihanna, Robyn och Lana Del Rey.
När hon slår in det i en lika smart som oblygt queer och kitschig låda i grälla färger blir det dessutom något ganska eget.
Inte minst har Chappell Roan avsevärt mycket mer humor än sina samtida kollegor i den unga popen.
Det skräckgotiska slott med småockulta detaljer som hon har låtit bygga upp på scenen är over the top så det räcker och blir över. Som om det skulle behövas mer slår hon sig en bit in i setet ned på en tron med den ödlelika dockan Shigella i famnen för att sjunga balladen ”Coffee”.
Men att måla med den sortens närmast överdrivet teatrala penslar är ett väldokumenterat effektivt grepp för att få teman om identitet, utanförskap och kärlekssorg att nå fram, och Chappell Roan excellerar i den konsten i kväll.
Hon har i ärlighetens namn ännu inte alltid låtar i nivå med det storslagna anslaget, men kompenserar mer än väl med en stark röst (hör bara hur hon ger hals i senaste singeln ”The subway”), en ganska egen sorts lätt tilltufsad star quality och ett imponerande patos.
Det här är trots allt en artist som sin korta tid i rampljuset till trots redan har tackar nej till Vita huset-inbjudningar och använder tacktal på prisgalor till att belysa queer- och transfrågor.
Slottsskogen placerar sig omedelbart i hennes hand och det blir anthemstämning redan i Madonna-pumpande ta ingen skit-hymnen ”Super graphic ultra modern girl”. Kriget mot konventionerna får genast mer bränsle i den lekfulla refrängbangern ”Femininomenon”.
Att Roan kommer åt något hos sin publik är uppenbart när hon sedan sjunger om trevande åtrå i ”After midnight” och ”Naked in Manhattan”.
Det blir rockigare på scen än på skiva, inte minst tack vare det coolt riffglada bandet. Så till den grad att en cover på Hearts 70-talshårdrockfeministiska ”Barracuda” flyter in egendomligt naturligt i setet.
Men det som gör showen är förstås Roans stora popbangers. ”Hot to go!” är studsig cheerleaderpop med egen koreografi (som publiken förstås redan kan). ”Red wine supernova”, ”Pink pony club” och, givetvis, ”Good luck, babe!” är partylåtar av det slag som får folk att hoppa så mycket att det enligt trovärdiga källor känns ända bort till pressrummet.
Dessutom: i en amerikansk hitpopvärld av alltmer detaljreglerade megashower finns det något påfallande mänskligt och obrytt över Chappell Roan. Hon skuttar runt tilltalande spontant och koreografilöst på scenen, råkar sjunga någon rad fel men skakar av sig det med en axelryckning.
Eventuellt kommer den hållningen aldrig att göra henne till en ny ikon av Gaga-kaliber men den gav oss åtminstone en synnerligen skojig final på årets Way Out West.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik