En gång var de 2000-talets bästa rockband
Uppdaterad 2025-03-22 | Publicerad 2025-03-21
ALBUM Man blir glad av att My Morning Jacket fortfarande finns.
Det är viktigare än att musiken inte är lika förtrollande längre.
My Morning Jacket
Is
ATO/Pias/Border
ROCK Det går inte att bli nåt annat än glad varje gång som My Morning Jacket släpper ett nytt album.
De finns fortfarande. De håller fortfarande på nånstans därute. Det är, i brist på bättre ord, awesome.
Det kosmiska amerikanska rockbandet från Kentucky har alltid varit ett slags Grateful Dead i miniatyr. En liten kringresande carnivàle med en, åtminstone i USA, relativt stor och extremt hängiven publik av stenade hipsters och bikers, countryromantiker och jamrock-entusiaster från Portland. En och annan mellanchef som kryddar sitt dyra sommarlov med ayahuasca har säkert också trippat till ”Wordless chorus”.
My Morning Jacket har existerat i 27 år. När The Rolling Stones hade hållit på lika länge släppte de duktiga bagateller som ”Steel wheels”. Jag kan för mitt liv inte ha några förväntningar på The Jackets musik längre. Behöver jag ens lyssna på ”Is”? Att Brendan O’ Brien har producerat musiken bådar aldrig gott. Han har bland annat fått Bruce Springsteen och Pearl Jam att låta tråkigare än vad de borde vara.
Mellan 1998 och 2011 var My Morning Jacket ett av få band som jag kunde tänka mig att ha på en t-shirt i vuxen ålder. Varenda gång som sångaren Jim James öppnade munnen fick en ängel sina vingar. De startade rörelsen MRGA (Make Reverb Great Again). Att jämföra dem med några andra av alla tusentals namn som ryms i den diffusa genren americana var rätt onödigt. Till och med Wilco blev futtiga i skenet av The Jackets bästa konserter.
När jag lyssnar på ”Is” börjar jag att klicka mig fram och tillbaka genom My Morning Jackets katalog. Det är fortfarande som att upptäcka amerikansk rotmusik på nytt, en stor och glödande jukebox som någon glömde kvar.
I många år bröt My Morning Jacket mot alla eventuella regler om vad classic rock ska, kan eller bör vara. Den som längtade efter en obligatorisk cover på The Bands ”It makes no difference” fick istället höra, eller snarare också höra, en fantastisk version av ”Careless whisper” med Wham!. Den som väntade sig altcountry fick rymdfunk som skakats fram ur en av Princes lila långrockar. Den som ville åt bandets gitarrlarm fick spökdisco som kunde ha spelats i första säsongen av ”True detective”. Eller en glimrande och renodlad soulballad. Eller en mycket passionerad cover på Lionel Richies ”All night long”. Under spelningarna fick känsliga indiesjälar, som älskade bandets sprödaste melodier, nästan en stroke när trummisen Patrick Hallahan fyllde pinnarna med blyet från Led Zeppelin. Och räckte inte det slog långa flumjams som ”Dondante” in en träpinne i hjärtat på dem. Låten höll ibland på så länge att korna inte bara hann komma hem. De hann röka upp en joint av storleken tenorsaxofon också.
Det var svårt att marknadsföra så skumma band 2003. Det verkar i princip omöjligt i dag. My Morning Jacket hade en annan aura. ”If you build it he will come” som det hette i en gammal film med Kevin Costner. Om man sätter kärleken till musik först, och inget annat än just kärleken till musik, så kommer publiken i sinom tid.
My Morning Jacket var kanske dömda att i Sverige bli som tv-serien ”Halt and catch fire”, en kär angelägenhet för några få. Efter en lovande start blev konserten på Peace And Love-festivalen 2012 en pinsam återvändsgränd. Bandet fick spela sent på kvällen samtidigt som Veronica Maggio. Publiken bestod i princip av en tom parkeringsplats i Borlänge. My Morning Jacket var i utmärkt form men de har inte återvänt hit sen dess.
Ungefär samtidigt började gruppen tänka mer på hur de skulle kunna slå bredare och större i en digital verklighet. Det lät i alla fall så. Och steg för steg, eller skiva för skiva, dränerades musiken på voodoo och mystik.
På ”Is” låter det mest som att bandet står och sparkar på däcken utan att bilen startar. Några få ögonblick av sympatisk soft rock glimrar till men överskuggas samtidigt av ett par spår med hopplös funkrock. Att allt slutar med en långsam blues som påminner om ”Ride on” med AC/DC, och inte nödvändigtvis på nåt positivt sätt, är rätt talande. Förtrollningen är bruten. De andliga melodierna som aldrig verkade ta slut fladdrar bara förbi i balladen ”Time waited”. I dag undrar man inte hur nån kan skriva liknande melodier på 2000-talet och få dem att låta oersättliga. Man frågar sig sällan om Neil Young, Alex Chilton, Paul Simon och Nina Simone redan har spelat in dem.
Det räcker att lyssna på ”Into the woods” från albumet ”Z”. Den är allt som gruppen inte är i dag. Men varför sluta där? Det är svårt att höra inledningen av ”Xmas curtain” från andra albumet ”At dawn”, precis det lilla ögonblicket när Jim James sjunger orden ”Hey? The Christmas curtain falls on lawbreakers” och klär granen i tårar, utan att tappa telefonen i golvet. På samma skiva finns balladen ”Bermuda Highway” som får Ryan Adams och Jason Isbell att kännas som, ja, mellanstadiet. Och åter igen: hur var det ens möjligt att släppa en evergreen som ”Wonderful (the way I feel)” så sent som 2011? Att den dessutom först skrevs till grodan Kermit gör inte saken sämre.
Och varför sluta där?
Hur de klädde reggae i flanell i ”Phone went west”. Valsen ”Moving away” som avslutar skivan ”Circuital”. Manglet i ”Magheetah”. Barflugornas sorgliga lovsång i ”Golden”. Den djupa melankolin i ”Knot comes loose”. Hur en av de vackraste soulmelodierna som ett skäggband har skrivit lyfter efter en minut och 16 sekunder av ”Thank you too!”. Den sällsamma och diaboliska ”Holding on to black metal”. För att nämna en bråkdel.
”Time waited” väcker nåt slags hopp om att My Morning Jacket alltid kommer att finnas. De håller på nånstans därute. De inte ger upp.
”Is” blir en påminnelse om att jag fortfarande kan resa rätt långt för att få se och uppleva eruptionen ”One big holiday” en gång till. Mest är det en anledning att sitta och minnas hur bra My Morning Jacket en gång var.
Det viktigaste är inte var det slutar. Det viktigaste är nog att de hände.
BÄSTA SPÅR: ”Time waited”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik