Lätt att älska Iron Maidens sympatiska spektakel

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Iron Maidens 50-årsfirande fortsätter med ännu en sjuhelsikes show – med bara ett fåtal skavanker.

Iron Maiden
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: Utsålt, så runt 40 000 frälsta Maiden-fans. Längd: Lite över två timmar. Bäst: ”Phantom of the opera”, ”Powerslave”, ”Fear of the dark” och ”Rime of the ancient mariner”. Sämst: Att det aldrig blir riktigt bra ljud inne på arenan. Bruce Dickinsons stämband får också kämpa under ”The trooper” och ”Hallowed be thy name”. Fråga: Undra varför scenen inte är centrerad på parketten utan placerad mer till höger (från publikens håll)?

Vad är nyckeln till Iron Maidens framgångar?

Att den ikoniska heavy metal-akten alltid har satt musiken och fansen i främsta rummet brukar bli mitt standardsvar på den högst aktuella frågan. Droger, divalater och allsköns rockstjärnestök har basisten och bandledaren Steve Harris brytt sig föga om.

I går, på första konserten av två, satte katastrofalt ljud inledningsvis käppar i det annars så väloljade maskineriet som är Maiden. Först några låtar in i spelningen trädde ett band i toppform fram genom det bastunga bruset.

Jag drar en lättnadens suck när trestegsraketen från ”Killers” – ”Murders in the rue morgue”, ”Wrathchild” och det självbetitlade titelspåret – levereras med ett betydligt bättre och behagligare ljud, om än långt ifrån perfekt.

I första mellansnacket, efter en supersnabb presentation av nya trummisen Simon Dawson, säger Bruce Dickinson något som får mig att sätta läsken i halsen.

– We had a lot of journalists here last night and they wrote a lot of nice things about us. That’s because they don’t know what they’re talking about. Tonight there’s no journalists here, so this evening is just for you.

Jag antar att jag numera har en gås oplockad med Dickinson?

Golvad av det visuella

Bortsett från en känga till oss i kritikerkåren – ouch – är det mesta identiskt med det som dukades fram i går.

För andra kvällen i rad blir jag golvad av de visuella smällkaramellerna som är ”Rime of the ancient mariner”, ”Powerslave” och ”Fear of the dark”. De påkostade animationerna och effekterna som ramar in bandet hör till karriärens snyggaste. Efteråt ligger min haka i en hög på golvet, fastklistrad i klibbig öl och med en smutsig snusdosa till kudde.

Tyvärr finns det en baksida med det ståtliga scenbygget. De jättelika plattformarna med LED-skärmar som omringar bandet på vardera scenflank skymmer delvis sikten för den sittande publiken på vänster och höger sida om scenen.

Utsikten rakt framför scenen är säkert spektakulär, men från där jag sitter ser jag sällan Adrian Smith. Bara i undantagsfall skymtar jag brittens bandana, röda scarf och mörkblonda hårsvall. Jag antar att publiken på läktaren mittemot har liknande problem, men med Harris och Janick Gers.

Jag hade samtidigt hoppats på någon enstaka revidering av låtlistan, kväll nummer två till ära. Det har vi blivit bortskämda med på tidigare turnéer.

Fler turnéer?

Fokuset på material som släpptes mellan åren 1980-1992 sätter sin nostalgiska prägel, men bandmedlemmarnas energi och vigör – och då i synnerhet Dickinsons – ger nästan känslan av att låtarna framförs för allra första gången.

Under kollektiva urladdningar som ”Powerslave”, ”Run to the hills” och ”The trooper” övertygas jag om att det borde gå att utvinna någon slags förnybar energi ur Iron Maiden och deras fans. Vi kan kalla elbolaget för Scream for me AB.

Under de finstämda utsvävningarna i ”Seventh son of a seventh son” står publiken i stället som små ljus. Uppslukade av stunden och låtens trollbindande mysticism.

– I feel bad for the people who were here yesterday because this was something special, säger Dickinson efter att ”Wasted years” klingat av. Den uppspelta sångaren vill kliva av scenen lika lite som publiken vill lämna arenan.

Här och nu är det uppenbart att Iron Maiden har ytterligare några turnéer i sig. Men Nicko McBrains frånvaro är samtidigt en smärtsam påminnelse om att det inte längre går att ta dessa legender för givet.

Inte ens lagkaptenen Harris, även om han i kväll är levande bevis på att 69 år bara är en sexig siffra. Med en underbart barnslig iver ror han och hans bandkamrater ännu en gång det ståtliga skeppet i hamn.

50 år efter den första jungfruresan på brittisk mark.

Grattis, önskar den här okunniga journalisten som tydligen inte var på plats.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik