Joy Crookes är en värmande kopp te

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Joy Crookes på Nya Cirkus är en långsamt tinande och
väldigt brittisk tillställning.

En värmande kopp te – serverad med en precis lagom syrlig citronklyfta.

Joy Crookes
Plats: Nya Cirkus, Stockholm. Publik: 650. Längd: 1 timme och 25 minuter. Bäst: ”Mathematics”, Sinéad O’Connor-covern ”Black boys on mopeds” och ”When you were mine”. Sämst: På sina håll är konserten lite spretig. Men det kan också kännas uppfriskande i en tid när varje ny artist kommer med en färdig ”era”.

Whams ”Last Christmas” gifter sig med de ödesmättade ljudinstallationerna från Nobelprisveckan. Det låter som djävulens musik. Ett hånskratt till de få stackars satar som trotsat det erbarmliga regnet och åker skridskor i Kungsträdgården med paraply. För den som väljer att gå från city till Cirkus – fråga mig inte varför – blir Joy Crookes brittiska soul en värmande kopp te.

I de tidiga tonåren började artisten från södra London ladda upp covers på Youtube – varav en, Ray Charles ”Hit the road Jack” – fick hundratusentals tittare.

Två år senare kom första singeln.

Sedan dess har det blivit framträdanden på Glastonbury-festivalen, stora pratshower, hög placering i BBC:s Sound of 2020-omröstning, förbandsinbjudningar från Harry Styles, en tolkning av The Wannadies ”You & me song” samt två album, varav det senaste gästas av Vince Staples och Sam Fender och kom i september.

Covid satte emellertid käppar i hjulen för den spikraka framgångssagan, liksom en period av psykisk ohälsa. Något som spiller över i den decembergrå balladen ”Brave” som 27-åringen inleder med på Nya Cirkus ikväll. Den intima scenen pryds av texten Joy i sextiotalsklingande typsnitt som hämtat från en vintagebutik i Camden.

Det är alltid lyxigt att få uppleva en uppenbar talang såhär tidigt i karriären. De som sitter allra längst fram har cirka en decimeter till scenen. Som jämförelse spelar en annan brittisk soulsensation, Olivia Dean, på Avicii Arena i vår.

In på scenen hasar fyra musiker, som hittade i hörnet på puben. Crookes själv är ingen självklar estradör. Inledningen känns trevande, på gränsen till obekväm.

– Ni får ursäkta att jag inte säger så mycket. När jag pratar tidigt under konserterna är jag så nervös att det bara kommer massa skit, säger hon, sjunger fel i hiten ”Feet don’t fail me now” och tvingas börja om.

Men det som till en början kan tolkas som osäkerhet framstår, i takt med att konserten tinar, som en ovilja att förställa sig. I klarspråk: Joy Crookes tar inte skit från någon. Hon har en swag som känns osvikligt brittisk. Den typen av artist som hellre tar en cigg än en löprunda, om ni förstår vad jag menar.

På scen får hennes musik en helt annan smuts under naglarna än på skiva. Flera gånger greppar hon själv gitarren och ljudbilden påminner plötsligt om replokalen. På ett litet bord finns ett antal pedaler där hon kan skruva på sin egen röst.

Musikaliskt är Crookes en produkt av den brittiska popmusik som tvingades återuppfinna sig själv efter postbritpopens sista dödsryckning med artister som Amy Winehouse och Kate Nash.

Men spännvidden är större än så. ”Mathematics” har en hemtrevlig och ljuvlig Squeeze-melodi. ”Trouble” skvallrar om sångerskans kärlek till den jamaicanska reggaegruppen Black Uhuru. Och någonstans i bakgrunden kan man hela tiden höra pappans pakistanska skivsamling.

Som extranummer får vi en sång som Crookes egentligen inte vill sjunga: Sinéad O’Connors ”Black boys on mopeds”. Den skrevs för 35 år sedan och handlar om när Margareth Thatcher var på tv. Texten är tyvärr lika hopplöst relevant nu som då.

I slutet av konserten dansar Joy på scenen som i sin egen värld, uppslukad av musiken. Stämningen blir uppsluppen, fnittrig faktiskt, när hon säger att vi borde ge hennes musik en recension på Tripadvisor.

”This is the shit talking, remember? I fucking warned you.”

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.