Benson Boone lurar oss allihop med pur charm
Publicerad 2025-11-19
KONSERT Benson Boone är det övertydliga exemplet på att dagens popartist kräver sin gimmick. Amerikanen kan stoltsera med både volter och overaller.
Men allra mest vinner 23-åringen på klassiskt showmanship.
Benson Boone
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 13 508 (utsålt). Längd: 2 timmar. Bäst: Den yachtrockiga ”Mr Electric Blue”. Sämst: Maratonmannen Springsteen må vara en av Boones förebilder, men själv saknar han material för en såhär lång konsert.
För fyra år sedan avbröt Benson Boone sin medverkan i American Idol, trots lovord från domaren Katy Perry. Efter ett knippe virala låtar på Tiktok tog sångaren i rockbandet Imagine Dragons Boone under sina vingar. Dan Reynolds blev hans låtskrivarmentor och fixade kontrakt med stora skivbolaget. Med ”Beautiful things” kom första Billboard-hiten.
I februari gjorde artisten och rullskridskoåkaren från Monroe, Washington en så kallad entré på Grammygalan med sina två främsta signum: volter och bodysuits.
Benson Boone är produkten av en generation som aldrig behövt klara sig utan varken talang-tv eller sin dagliga dos dansreels på sociala medier. Musiken för tankarna till samtida kolleger som Damiano David – men allra mest till Harry Styles. Amerikanens androgyna look och vaga 70-talsflörtande skulle inte existera utan Styles förarbete. Boone var ett stort One Direction-fan under uppväxten, vilket även märks i hans trevliga sångstil och mjuka attityd.
Att Boone med blott två album i bagaget avslutar första världsturnén på en arena vid norra polcirkeln är bara ännu ett bevis på hans okomplicerade attraktionskraft. Det faktum att Avicii Arena är knökfull ett annat. Här syns bland annat en liten pojke utklädd till sin idol, i glammig kroppsstrumpa och slokande lösmustasch.
Över arenagolvet sträcker sig en enorm röd tunga med initialerna BB på det testikel-formade slutet. Fyra minuter efter utsatt speltid hissas Boones biceps upp genom scengolvet. Det tar cirka sex sekunder innan han gör sin första patenterade backflip – givetvis till enormt jubel.
Men egentligen behöver denna själva definition av ögongodis bara gå för att skapa extas. Han ser ut som en mix mellan en poolskötare och en basist i ett västkustrockband från 70-talet. Den ylande falsetten, de återkommande bakåtvolterna, den gudabenådade benstommen får mig att betrakta honom på samma sätt som en atlet. Jag imponeras så över hans färdigheter att jag stundtals glömmer att vi är här för någon form av popmusik.
Pianoballaden ”Take me home” blir en påminnelse om den saken. Där är Boone någonting sant på spåren, någonstans i gränslandet mellan Billy Joel och Don McLean. I ”Mr Electric Blue” bor så mycket oemotståndlig kitsch att gymnastiska övningar för en gångs skull hamnar i skymundan. Tyvärr envisas det spelglada bandet med att ständigt köra över låtarna, likt en långtradare utan feeling.
Ibland kan man fråga sig vad Benson Boone egentligen vill säga med sin generiska pop. Men förbluffande ofta kommer han liksom undan med tomhet. Anledningen stavas främst den utrotningshotade konstformen showmanship.
För orka bry sig om musik när Boone tar en liten flygtur klängande i en jättelik lampskärm. Och vem tänker på att ”American heart” handen på hjärtat ekar ganska innehållslös när den kommer med norra Europas fetaste konfettikanon?
När Benson Boone i slutet av jättehiten ”Beautiful things” fyrar av ett leende långt upp mot läktaren känns det, även om jag vet att det inte är sant, som riktat bara till mig.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
