Robyn tar sin gråtande danspop in i medelåldern
Publicerad 2026-03-25
ALBUM På sitt nionde album, det första på åtta år, åldras den 46-åriga Robyn graciöst.
”Sexistential” är en skiva som inspirerar till att våga vara mänsklig.
Robyn
Sexistential
Konichiwa/Playground
POP Vi tidiga 80-talister har liksom vuxit upp med Robyn. Redan i högstadiet började det dyka upp stenhårda kickerstjejer i korridoren. De lyssnade på ”Do you really want me (show respect)”.
Under 00- och tiotalen omformulerade Robyn sitt artisteri när hon startade eget skivbolag, började göra mer elektronisk musik och släppte en konceptuell albumtrilogi. I dagens popklimat låter det ungefär lika chockerande som autotune – då var det banbrytande.
Ett par år senare kunde vi se Lena Dunham i tv-serien ”Girls” dansa ensam i sovrummet till ”Dancing on my own”. Sedan dess har låten fått eget liv och upphovskvinnan blivit internationellt firad popikon.
Nu är Robyn tillbaka med sitt första album på åtta år. ”Sexistential” är nio nuggets av lika minimalistisk som poppig dansmusik. Robyn älskar sin house lika mycket som sina bangers. För varje uppfuckat break går det ett förlösande drop som gjort för Madison Square Garden.
Det hörs att musiken är resultatet av stenhårt arbete och en lika hård sållningsprocess av Robyn och huvudsaklige producenten Klas Åhlund. Nästan varje refräng, rad, rytm känns utmejslad medelst skandinavisk kvalitetskniv – med en lagom nypa French touch i mixen.
Det faktum att 46-åringen sjunger om allt som bränner mest i livet och dessutom knuffar sitt uttryck in i samtiden räddar skivan från att bara bli ett tjusigt utställningsföremål på Abba-museet. Att titelspåret är en rap om att genomgå IVF-behandling och samtidigt dejta på kändisappen Raya har väl knappast undgått någon.
Inledande ”Really real” kastar lyssnaren rakt in i en pågående separation. Singeln ”Dopamine” gör upp med samtidens besatthet av det mätbara – och vår oförmåga att ens ställa upp på premissen att vi faktiskt är mänskliga.
I ”Blow my mind”, Robyns egen motsvarighet till John Lennons ”Beautiful boy (darling boy)” eller Stevie Wonders ”Isn’t she lovely”, blir ”Sexistential” som mest vågad. När sångerskan liksom kryper runt på golvet och gullar med sin lilla son får vi komma popstjärnan nära på riktigt.
En låt som den arpeggiosyntigt stegrande ”Light up” är Robyn däremot som satt på denna jord för att göra.
”Sexistential” är precis vad den heter. En vacker uppvisning i vad det innebär att vara människa. Älska, sörja, fortplanta sig, fucka upp – och göra om alltsammans igen.
”Sexistential” släpps på fredag.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik