Billie Eilish är den solitära popens mästare
Så bra var stjärnans andra konsert i Avicii arena
Uppdaterad 2025-04-25 | Publicerad 2025-04-24
KONSERT Till kroniskt allsångsgastande publik är Billie Eilish blott sig själv på scenen. Tillsammans med en imponerande introvert låtskatt räcker det väldigt långt.
Den bästa popmusiken utspelar sig ju alltid bakom stängda ögonlock.
Billie Eilish
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Fullsatt. Längd: 97 minuter. Bäst: ”Ocean eyes”, ”Guess” och ”Birds of a feather”. Sämst: För min del hade stjärnan gärna fått visa ännu mer av sin mjukaste sida.
Billie Eilish får mig ofta att tänka på en annan Billie – Holiday – och ett av mina favoritalbum; ”Solitude”.
Musik ska byggas utav ensamhet.
Det visste Billie och hennes bror Finneas O’Connell redan när de började skriva sånger i sovrummet i Los Angeles enligt föräldrarnas tillåtande måtto: ”ingen kan tvinga en att gå och lägga sig om man håller på med musik”.
Billie Eilish har även sagt att en annan av mina allra mest högaktade, Damon Albarn, har förändrat hennes sätt att se på konst och musik. I Blur- och Gorillaz-sångaren har hon en självklar melankolisk tvillingsjäl.
Den popmusik som tilltalar mig mest är sällan den som får arenor att simultant brista ut i extas. Snarare den som viskar tyst för sig själv. Därför är det så glädjande att en artist som Billie Eilish fyller Globen två kvällar i rad.
23-åringens musik är lågmäld, ljuvt melankolisk och livsbejakande. Senaste albumet ”Hit me hard and soft” påminner om ett smakfullt och försiktigt stegrande dj-set.
Sedan Eilish slog igenom 2017 har hon sällan eller aldrig känt sig nödgad att leverera pliktskyldiga hits. Snarare han hon följt sin inre, mollstämda kompass. På kuppen har hon gått och blivit en smått ofrivillig kulturell symbol för generation Z.
När Eilish nu gör Europaturnéns andra konsert i Stockholm vallfärdar tusentals av hennes små kopior i slappa shorts och tunna glasögonbågar till Avicii Arena.
När takljuset släcks och en kub tänds på scenen som är placerad mitt i arenan sugs den mobiltelefonbeväpnade publiken mot rummets centrum, som genom gravitation. När huvudattraktionen plötsligt avtecknas bakom vit grafik möts hon av en tinnitus-ton ännu skarpare än under onsdagens konsert.
I svart mössa, ledig pikétröja och höga strumpor i olika färger och mönster tar hon först emot publikens enorma jubel med ett snett leende. Hon verkar uppriktigt överväldigad.
Responsen i chillwave-aktiga öppningen ”Chihiro” är bedövande även för en popstjärna av Eilishs mått. ”Beatlemania” är egentligen det enda ord som dyker upp när huvudpersonens sköra stämma bara nästan lyckas överrösta fansen.
Billie har sina supportrar lindade kring lillfingret från start. Dikterar deras obotliga allsång i fanfavoriten ”TV”, förvandlar hela arenan till en pumpande klubb i ”L’amour de ma vie”, sätter sig i skräddarställning på scenen och ber om största möjliga tystnad i ”When the party’s over”, där hon spelar in sina egna stämmor. Sedan sjunger hon samma låt liggande på scengolvet, som hängde hon hemma i flickrummet i Highland Park.
Glädjen vet naturligtvis inga gränser när Finneas, till skillnad från under gårdagskvällen, behagar dyka upp för ett omsusat gästspel i den akustiska ”I love you”. Det här är den första turnén som syskonen inte gör tillsammans och när brodern lämnar scenen kan Billie inte hålla tillbaka tårarna. Hon har inte sovit så mycket, säger hon.
Om artistens musik är sällsynt introvert på skiva är liveupplevelsen Eilish mer explosiv. Hitsen fyras av i ett rasande tempo och publiken eldar på med extra energi. När popstjärnan plötsligt dyker upp på en liten scen längst fram i arenan, lagom till sin vers i sanslösa Charli XCX-samarbetet ”Guess”, uppstår årets mest euforiska konsertögonblick i neongrön ”Brat”-laser.
När idolen gör ett ärevarv längs kravallstaketet nöjer hon sig inte med att dela ut sedvanliga high fives till publiken. Hon stannar vid upprepade tillfällen och gruppkramas, som för att visa att hon verkligen bryr sig, på riktigt.
”Jag älskar er så mycket”, säger hon om och om igen. Det är egentligen överflödigt. Det har hon redan kommunicerat, konserten igenom.
I den bedårande finalen ”Birds of a feather”, med storebror tillbaka på scenen, är publiken med på varenda suck och ”shit”. Billie sjunger verkligen tillsammans med beundrarna. Lämnar dem inte ensamma i allsångsövningar likt andra popstjärnor. Hon vet att publiken är här för att höra hennes trösterika röst – och när den gifter sig med fansens kör fullbordas den kärleksfulla terapisessionen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
