Klassiker och finstämt hopp med Neil Young
Uppdaterad 2025-06-20 | Publicerad 2025-06-19
KONSERT Laddningen har varit större förr. Men när Neil Young fyller Dalhalla med en mix av odödliga rockklassiker och sällan hörda tänkvärdheter om den mänskliga existensen utvecklar sig kvällen ändå till något rätt fint.
Neil Young & The Chrome Hearts
Turnépremiär: Dalhalla, Rättvik. Publik: 6 084 (utsålt). Längd: 93 minuter. Bäst: ”Hey hey, my my (into the black)”, ”Looking forward” och ”Love and only love”. Sämst: ”Greendale”-numret ”Sun Green” är kvällens tveklösa gå på toa/köpa mer öl-moment.
RÄTTVIK. ”This place rocks” ropade Neil Young när han fyrade av en minst sagt glödgad spelning i Dalhalla förra gången, för nio år sedan. Uppenbarligen menade han allvar med det, för i kväll står det gamla kalkbrottet i skogen utanför Rättvik värd för kanadensarens turnépremiär.
Turnén, med det icke o-neilyoungiga namnet ”Love earth”, är dessutom den första med nya bandet The Chrome Hearts. Eller nya och nya. Gitarristen Micah Nelson (son till Willie), basisten Corey McCormick och trummisen Anthony LoGerfo var med i Dalhalla även senast, då som Promise Of The Real. Legendariske 82-årige Muscle Shoals-organisten Spooner Oldham har spelat med Young åtskilliga gånger under åren, bland annat på klassiska skivor som ”Comes a time” och ”Harvest moon”.
Young släppte sitt nya album ”Talkin to the trees” så sent som i fredags och efter den senaste tidens Trump-kritik kunde man misstänka att han skulle vara sugen på att fyra av en svidande anti-Musk-salva som ”Lets roll again” eller någon annan av de mer protestsångsorienterade låtarna därifrån.
Men Neil är Neil, han gör som han vill i stunden, och på samma oväntade sätt som han 2003 på Cirkus i Stockholm till tämligen få åhörares glädje valde att spela sitt då ännu osläppta album ”Greendale” i sin helhet väljer han i kväll att inte ge oss en enda ton från nya skivan.
Istället bränner han av vad som i långa stycken går att beskriva som en hitkavalkad.
Iklädd grårutig skjorta och lokförarmössa – Young är stor modelljärnvägsentusiast – känns han till en början oroväckande trevande och skör i ”Sugar mountain”, ensam med gitarr och munspel.
Men det handlar, som så ofta, om att den högst organiska organism som den här artisten och hans olika band alltid har varit ska hinna varva upp maskinen. Redan i fjärde låten ”Cinnamon girl” börjar det gnistra unik elektricitet om Youngs mytomspunna elgitarr ”Old Black”, och det smäller på bra även i mangelmonument som ”F*!#in’ up” och ”Hey hey, my my (into the black)”, med bandet trampande loss i mitten av scenen i tajt, välbekant Crazy Horse-formation.
Även ”Ragged glory”-pärlan ”Love and only love” och ”Like a hurricane” med kvällens enda showmoment – den speciella orgeln "Stringman", också kallad "The Dove from Above", hissas ned från taket för att åter ge 70-talsklassikern exakt rätt ljud – levereras i vassa versioner.
Young säger inte så mycket mer än några ”howya doin’” men man anar att det ändå finns en tanke att försöka säga något med låtvalen. Vi får faktiskt inte mindre än två låtar från ovan nämnda ”Greendale”: den raka miljörockern ”Be the rain” och den distade shufflebluesen ”Sun Green”. Långt ifrån den här artistens största nummer, den sistnämnda prövar tålamodet rejält, men med rader som ”Powerco is working with the White House/To paralyze our state with fear” går det att förstå varför den plockas fram på just den här turnén.
Kanske är det också av liknande skäl som han lyfter in två av sina bidrag till Crosby, Stills, Nash & Young, de inte alltför ofta spelade finstämdheterna ”Looking forward” och ”Name of love”, för att påminna om ljus och hopp om kärlek i en orolig tid.
Den som har sett Neil Young några gånger kan inte undvika att notera att sångaren som i höst fyller 80 kanske inte har riktigt samma kraft kvar i stämman som när han var här senast. Och även om sologitarrgnisslet i långa stunder alltjämt är en stor fröjd har till exempel ”Rockin’ in the free world” skenat vildare och ”Harvest moon” spunnit ännu varmare förr.
Men jämfört med väldigt mycket annan rockmusik i dag är det som alltid genuint hälsosamt att se något så här oregisserat och levande, och uppleva en så genuint egen idé om rock som Neil Youngs universum ändå är, en gång till.
Jag tycker först lite synd om Spooner Oldham, för hans orgel drunknar obönhörligen ganska ofta bland alla gitarrerna.
Men kanske är det som någon säger i kön på väg ut, att han framför allt är med på turnén för att Young ska ha någon jämnårig att hänga med.
Det är i så fall rätt fint, det också.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik