Håkan Hellström trivs och överraskar inomhus
Uppdaterad 2026-02-26 | Publicerad 2026-02-20
KONSERT När Håkan Hellström för första gången på tio år flyttar inomhus tar han alldeles förträffligt väl tillvara på det aningen mer intima formatet.
Det lediga temperamentet från senaste albumet ger nytt vibrerande liv även till flera av klassikerna.
Håkan Hellström
Turnépremiär: Löfbergs Arena, Karlstad. Publik: 6 500. Längd: 136 minuter. Bäst: ”Pappa, säg ja”, ”Långa vägar”, ”Sjung högre”, ”En midsommarnatts dröm” och ”Svindlande höjder”. Sämst: Förvånansvärt lite fredagskänsla i hallen, trots den ypperliga underhållning som bjuds.
KARLSTAD. Det är visserligen inte på något sätt en klubbturné som rullar igång i Värmland i kväll, men bara att Håkan Hellström krymper ned sin show till ett format som får plats i Färjestads hemmaarena känns välgörande efter senare års parad av otaliga Ullevi-rekord.
För den musik som Håkan gör är ju egentligen tämligen långt ifrån den sortens breda penseldrag som traditionellt krävs för att engagera de riktigt stora skarorna.
Någonstans är fortfarande den dominerande känslan att Håkan bara råkade hamna på nationalklenodspiedestalen, det han gör borde egentligen inte fungera där, det var bara så ofrånkomligt unikt och emotionellt drabbande att det ändå blev så.
Det har tveklöst hänt att han har flirtat med arenauttrycken men det är ju alltid det skeva, aviga och avsigkomna som är hjärtat i det här konstnärsskapet.
Inte minst höstens lösa och 70-talslediga album ”Svensk rost” stryker under det. Långt ifrån Håkans bästa men genuint befriande i sitt uttalade krig mot hur en algoritmiskt korrekt popskiva ska låta idag.
Jag höll således tummarna för att han och hans välbekanta tolvpersonersband (samma som i somras) skulle våga släpa med sig ganska mycket av den vibben in på scenen i kväll, att de skulle ta chansen att vara så mycket av ett organiskt barband som de bara kunde efter förutsättningarna. Särskilt som Håkan inte direkt har låtit oss sakna honom på senare år, något åtminstone delvis annat behövde hända nu.
Glädjande nog är det i långa stunder precis så det blir.
Showen öppnar, möjligen inte helt väntat, med det folkmusikinspirerade introt från Abbas ”Arrival” som slår in i Håkans egen ”Facklan är tillbaka” medan bandet kliver in på scenen för att kasta sig ut i Fleetwood Macs gamla riffrökare ”Oh well”.
Sedan överraskar Håkan direkt med gamla ”Magiskt men tragiskt” från debuten och blottar ett linne med en röd blodfläck i höjd med hjärtat.
Vi får synnerligen organiska versioner av ”River en vacker dröm” och nya soulsmashen ”Evergreeen min vän evergreen”, illustrerad med söta barndomsbilder från när en ung Håkan lekte Kiss med tennisracket hemma på gården.
Scenen är enkel och traditionell med få effekter förutom en stor bildskärm som fond och en tunga ut i publiken. Den 51-årige vokalisten tillbringar en stor del av tiden där, med diverse rusningar, medvetna snubblingar och allt saltare danssteg och vändningar som blinkar till både Elvis och James Brown.
Det alltjämt trollkarls- och vagabondekiperade bandet, som repat ända sedan oktober på den här showen, sjuder av speliver.
Första verkliga toppen kommer när Håkan parar storyn i nya ”Pappa, säg ja”, om ena sonen som plötsligt är vuxen och vill dra till Norge, med sin egen skildring av precis samma resa i den alltid efterlängtade ”Långa vägar”.
Det är över huvud taget ett set med glädjande många nummer som inte spelats sönder tidigare.
”Pistol” och ”Tillsammans i mörker” blir en stunds fin vemodseufori. Sentida klassikern ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” vecklar ut sig till kvällens stora allsång när Håkan själv vacklar runt med Chaplin-käpp. ”Sjung högre”, från samma album, är riktigt ömsint, med sordinerat blås, Håkan på munspel och en skvätt ”God only knows” medan mobilkameror lyser upp hallen.
Med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” börjar uppvarvningen för den utdragna, färgsprakande, frihjulsrullande och allmänt levande final vi varit med om så många gånger förr men som alltjämt inte går att göra något annat att bli allmänt vimsig av.
Särskilt när hela orkestern verkligen får skina i ”En midsommarnarnatts dröm” eller Håkan torkar sina white boy tears i senaste mästerballaden ”Svindlande höjder”. Eller när han låter teknikern spela Janne ”Loffe” Carlssons ”Är du glad ska du sjunga” som outromusik.
Efter 26 år av tämligen regelbunden Håkan-bevakning borde jag vara luttrad, men det går fortfarande inte att värja sig. Det som han och hans musiker har svetsat ihop under decennierna är helt enkelt lite för bra. Och lär säkert bara bli bättre längs vägen i vår när de sista små rostfläckarna svettas bort.
Nu får vi bara hoppas att det inte dröjer ytterligare tio år till nästa gång som Håkan väljer att spela inomhus. För det är trots allt så här, lite närmare publiken, han verkar trivas allra bäst.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik