Alice Cooper ger gåshud – och fel sorts kalla kårar
Uppdaterad 2025-07-27 | Publicerad 2025-07-25
ALBUM Bandet Alice Cooper gör comeback, 50 år efter att medlemmarna gick skilda vägar.
Försöket att återuppliva det som en gång var är beundransvärt – men bara bitvis bra.
Alice Cooper
The revenge of Alice Cooper
Ear Music/Playground
ROCK 2011 valdes Alice Cooper in i Rock and Roll Hall of Fame. När bandets medlemmar Michael Bruce, Dennis Dunaway, Neal Smith och, förstås, Alice Cooper själv – född Vincent Furnier – återknöt kontakten inför ceremonin väcktes en låga som samtliga trodde hade slocknat i höjd med med 1973 års ”Muscle of love”, ett album som inte riktigt levde upp till förväntningarna efter framgångarna med ”Billion dollar babies” och ledde till att bandet splittrades två år senare.
Under åren som följde gästade Bruce, Dunaway och Smith flera av Alice Coopers soloskivor. 2022 påbörjades arbetet med ett återföreningsalbum.
”The revenge of Alice Cooper” är, enligt medlemmarna själva, skivan som de egentligen hade velat göra istället för ”Muscle of love” – därav albumtiteln.
Försöket är beundransvärt och spelglädjen går nästan att ta på. Tyvärr är resultatet bara bitvis bra.
De forna glansdagarna skymtar som hastigast förbi när bandet biter hårt i skräckådran och låter blodet spruta, i linje med skivomslaget som är som hämtat ur Rob Zombies våtaste drömmar.
”Kill the flies”, en blinkning till skådespelaren Dwight Frye i rollen som Renfield i filmen ”Dracula” från 1931, är en kittlande kuslig kabaré. ”One night stand”, som osar sex och ond bråd död, är något så sällsynt som en briljant skräckbuskis. Även ”Black mamba”, som gästas av Robby Krieger från The Doors, har en giftighet som ger gåshud.
Låtar som ”Crap that gets in the way of your dreams” och ”Up all night” känns istället horribla på helt fel sätt. Den förra är en pinsam och närmast patetisk återupplivning av ungdomens upproriska dagar medan den senare handlar om något så opassande som att plocka upp en prostituerad.
”I can keep it up all night”, utlovar Alice Cooper samtidigt som kalla kårar kryper längs med ryggraden.
Nej, nej, nej. Det går inte att låtsas som att det är laglöst 70-tal igen.
Skivan avslutas med ”See you on the other side”, en låt om att fortsätta rocka även i efterlivet:
”I’m gonna be with you on the other side/We’ll rock and roll all night away.”
Jag är övertygad om att den 77-årige sångaren, som lever och andas artisteri, menar varje ord. Om karln trillar av pinn före producenten Bob Ezrin kommer han att hemsöka inspelningsstudion som en poltergeist.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik