Varmt, kul och musikaliskt lyxigt med Lisa Nilsson
Publicerad 2025-10-03
KONSERT Lisa Nilsson infriar allt som vårens utmärkta album lovade.
Den nya showen är något av det mest mänskliga och musikaliskt lyxiga hon någonsin har bjudit på.
Lisa Nilsson
Turnépremiär: Malmö Live, Malmö. Publik: 1 200. Längd: Två timmar. Bäst: Om jag måste välja blir det ”Uteblivna vi”, ”Livet är en cykeltur” och ”Säg det igen”. Sämst: Hittar faktiskt inget av betydande vikt att klaga på.
MALMÖ. Redan i våras när Lisa Nilsson släppte ”Uteblivna vi” fanns det anledning att börja se fram emot den här premiären. Dels för att albumet, hennes första på tolv år, hör till det allra starkaste hon gjort i karriären men också för att hon lovade att bandet som spelar på skivan även skulle följa med ut på turnén.
”Uteblivna vi” rymde ju inte bara några av den stockholmska 55-åringens allra finaste låtar utan lät också som en dröm av underbart icke algoritmstyrd vuxenpop med massor av tidlös svensk musikhistoria invävd i Johan Lindströms lika lyxiga som lyhörda produktion.
Lisa Nilsson har de senaste åren varit ute på vad som känts som en närmast dylansk never ending tour ihop med trogne gitarristkompisen Mattias Torell. Men den här sortens större konserhussväng med hel orkester har hon faktiskt inte åkt på sedan innan pandemin.
När hon väl kliver ut på Malmö Lives scen visar sig sympatiskt nog liveversionen av den här Nilsson-eran vara precis lika generös och varm som skivan.
Tillsammans med Torell och Lindström på allehanda gitarrer samt trummisen Per Lindvall, keyboardisten Jesper Nordenström, saxofonisten Jonas Kullhammar och basisten Kansan Zetterberg – i vanlig Lisa Nilsson-ordning crème de la crème-musiker rakt igenom – tvinnar hon ihop en väv av pop med stora doser jazz, visa, folk, funk, bossa och givetvis soul i snyggt valda låtar ur den karriär som nu spänner över mer än fyra decennier.
Det blir en konsert inte minst om kärlek i mogen ålder, om längtan och de många ofrånkomliga avskeden, det komplicerade och svårvunna kriget mellan evig frihetstörst och ett lika evigt behov av närhet.
Hela sju låtar från nya albumet letar sig in i setet och utgör flera av höjdpunkterna, som Don McLean-försvenskningen ”Och jag älskar dig” och vännen Ola Magnells ”Livet är en cykeltur”, båda med friflygande tvärflöjt av Kullhammar och med några rader ur Joni Mitchells ”Big yellow taxi” snyggt instuckna i den sistnämnda.
Den försiktigt vispande valsen ”Uteblivna vi” lät som en omedelbar evergreen redan på skiva och blir det verkligen här, med söndagsbluesig leverans av sångerskan på rent zetterlundska nivåer.
Nilsson berättar både ärligt och avväpnande roligt om krisiga småbarnsår och om varför hon numera sjunger en lätt modifierad version av Bjørn Eidsvåg-duetten ”Mysteriet deg”.
Hon erkänner utmaningen i att göra något eget av ”Så mycket bättre”-tolkningen av Ace Of Base-hiten ”The sign” till sin egen men i kväll låter ”När kärleken tar slut” verkligen som gjord både för den här vokalisten och det här bandet.
Och självklart vill Lisa Nilsson även skicka med oss något om tiderna vi lever i, där ”liv ställs mot liv” och ”sanning blir lögn”. Hon gör det med hopp om förståelse och mod till hudlöshet i den mjukt countryfolkiga ”Det säger ingenting om oss”, garnerad av skir pedal steel från Johan Lindström.
Då har jag inte nämnt något om den mysigt akustiska lägereldsstämningen i ”Långsamt farväl” eller hur hon sjunger i den just väldigt hudlösa pianoballaden ”Säg det igen”.
Till och med ”Himlen runt hörnet” låter fräscht funkig och får fin hjälp av publiken i refrängen.
Det finns, som ni märker, inte överdrivet mycket att klaga på.
Lisa Nilsson hör fortfarande till det allra bästa vi har, och ihop med det här bandet sitter hon på en show så smakfull och och musikaliskt dynamisk att den lär kunna sjuda upp vilken bister höstkväll som helst.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik