Något av det bästa som Lisa Nilsson har gjort
Publicerad 2025-03-21
ALBUM Känslorna som hon sjunger om må vara komplicerade men musikaliskt är Lisa Nilssons första album på tolv år ett varmt och inspirerat kärleksprojekt.
Lisa Nilsson
Uteblivna vi
Diesel/Playground
POP Det är inte så att Lisa Nilsson har varit sysslolös de senaste åren, hon har bland annat gjort teater och filmroller, satt upp egna succéföreställningen ”Kvinnan som är jag” och turnerat flitigt ihop med sin ”bästa musikervän”, gitarristen Mattias Torell.
Men ett nytt album har det inte blivit sedan 2013. Efter mer än 35 år i branschen vågar en av landets mest meriterade röster vänta tills hon känner att hon verkligen har något.
Och ”Uteblivna vi” visar sig faktiskt vara något av det allra mest inspirerade som Lisa Nilsson har gjort. En skiva där hon tillsammans med några av landets mest begåvade musiker och låtskrivare inte bara gräver bland sina egna musikaliska influenser utan också bland känslor och minnen som det sannolikt krävdes en del för att orka dra upp i ljuset.
Att albumet spelades in i anrika Atlantis-studion i Stockholm har också satt tydliga spår, ”Uteblivna vi”, producerat och arrangerat av ständigt smakfulla universalgeniet Johan Lindström, är inte bara ett generöst orkestrerat album av en sort som knappt görs längre. Det är också en popskiva med samma sorts naturliga bas i både svensk visa och jazz som Anders Burman skruvade fram på otaliga legendariska Metronome-album under 60- och 70-talen.
Till stor del den diet som Lisa Nilsson växte upp med i sin musikaliska familj på Tyresö, och här passar hon in kärleksfulla tolkningar av personliga favoriter som Ola Magnells underfundiga ”Livet är en cykeltur”, Kristina Lugns hudlösa granskogsvisa ”Om jag går vid min sida” och Robert Brobergs ”Låt mig värma din frusna själ” för att stryka under varifrån hon kommer. Turid-bekanta Elisabet Hermodsson-sången ”Dikt vid havet” sträcker hon rentav ut i över sju minuter.
Men det är de nya egna låtarna, till stor del skrivna ihop med Lindström och Andreas Mattsson, som verkligen gör skivan. Och även där tillåter sig Nilsson att berätta till hon känner sig klar, utan minsta tanke på att passa in i tidens rådande popkonventioner. Som i den sex minuter långa titelvalsen, där hon reflekterar över gamla relationer som dog eller aldrig blev, och gjuter in all sin 54-åriga livserfarenhet i både lyriken och hur hon levererar den: ”Kärlek är för dom som kan stanna kvar/dom som inte blev som jag”.
I ”Återvänd till mig” och ”Försökte tycka om dig” hittar hon två andra drabbande vinklar på känslolivets många komplikationer, till en mjukt 70-talsorganisk popgroove. Texterna placerar snyggt Olle Adolphson på en samtida barstol i ett högst nutida Stockholm.
Inledande singeln ”Silverregn” kändes som en evergreen vid första lyssningen och fortsätter att avtäcka nya sidor.
Jag förstår absolut idén med hela fem covers – avslutande ”Och jag älskar dig” är en Don McLean-försvenskning – men med tanke på hur starka de nyskrivna numren är hade det varit spännande med ett helt album av dem, en ännu mer utvecklad historia om kvinnan som är Lisa Nilsson idag.
Det får emellertid sorteras som en radanmärkning. Och ses som en förhoppning om en fortsättning inom betydligt kortare tid än tolv år.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik