Allt är imponerande med Combs utom musiken
Publicerad 2026-03-20
ALBUM Allt är egentligen imponerande med Luke Combs.
Utom kanske det viktigaste.
Luke Combs
The way I am
Seven Ridge Records/Sony
COUNTRY För ett tag sedan tyckte även Luke Combs att längden spelade roll.
Den 36 år gamla countryartisten från North Carolina sa att det ultimata albumet innehåller max 15 låtar.
Men efter att Morgan Wallen satte en ny standard för countryskivornas storlek med blockbustern ”Dangerous: the double album” för fem år sedan betyder den åsikten inte mycket. Hellre 30 spår än 12.
Musik har alltid anpassat sig efter teknikutvecklingen. I en strömmad tid har artisterna ingen anledning att begränsa sig. För många av dem är det tvärtom mer lönsamt att släppa så mycket musik som det går. Fler låtar är lika med större intäkter. Målet är att få lyssnarna att stanna kvar hos dem så länge som möjligt. ”More is more”-principen verkar för tillfället viktigare än den gamla frågan:
”Är musiken bra nog?”
”The way I am” är 22 låtar lång. Combs förklarar att det kändes futtigt mot fansen att släppa färre låtar eftersom han inte gjort ”ett riktigt album” på nästan fyra år (han ser ”Fathers and sons” som ett sidoprojekt). I en intervju med radiojournalisten och dj:n Zane Lowe säger han att det, rent krasst, inte är dyrare i dag att spela in mer musik än nödvändigt. Konsekvensen blir, som vanligt, att hälften av ”The way I am” vore nog.
Det beror inte bara på speltiden. Luke Combs är ofta, precis som Garth Brooks på sin tid, rätt fyrkantig. Låtarna och texterna om uppbrott och sprit, öl och tailgates, refrängerna och melodierna, är nästan irriterande vanliga och förutsebara. Lite som Melodifestivalens version av country. Som värst verkar ”The way I am” mer bygga på ekonomiska kalkyler än på vem Luke Combs vill vara och säga. Det kanske är oundvikligt för honom.
Det finns undantag. Combs passar utmärkt tillsammans med kvinnliga röster. Hans cover på Tracy Chapmans ”Fast car” är en av countrymusikens mest oväntade succéer på 2000-talet. Här hittar han en guldålder till med Alison Krauss i finstämda ”Ever mine”. Det finns andra tecken på att Combs vill tänja på sin grundformel, Jason Isbell spökar till exempel i ”Miss you here”, men de ögonblicken hade nog passat ännu bättre bredvid andra låtar och på en annan skiva.
Det är dock svårt att inte tycka om Luke Combs. Det direkta tilltalet i rösten. Blicken för vardagen. Den varma optimismen som till och med finns i de ledsnaste balladerna. Han är ett exempel på hur viktig en jordnära image har blivit i sociala medier. Vad är det man följer och gillar mest – personen eller melodierna?
Nästan allt är trots allt imponerande med honom.
Ja, utom musiken.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik