Ett majestätiskt botemedel mot tom musik
Uppdaterad 2025-12-20 | Publicerad 2025-12-15
KONSERT På sitt sätt är turnén det närmaste som Radiohead har kommit ett ”greatest hits”-set.
Topparna är också så höga att de är täckta av snö.
Radiohead
Plats: Royal Arena, Köpenhamn. Publik: Runt 17 000 (utsålt). Längd: Två timmar och tio minuter. Bäst: Det är svårt att välja bland alla kolosser från ”Daydreaming” och framåt. Sämst: De spelar inte ”Creep”. Skojar bara...
KÖPENHAMN. Innan konserten försöker publiken längst framme vid scenen starta ”vågen” till musiken som spelas i högtalarna.
Det är en speciell upplevelse. Att folk sträcker upp armarna och jublar till en ambient matta av knaster och brus sker inte ofta.
Men så liknar Radiohead inte heller något annat band av samma storlek. Ingen som går och ser dem väntar sig någon maximal och tydlig arenarrock. Bandet har nästan alltid varit en envis och stolt motsats till alla former av rock och dess klichéer.
Därför kan också en låt som ”Everything in its right place” väcka ungefär samma upphetsning som en, inte vet jag, ”Hungry heart”. Och detta trots att det, enligt alla vanliga måttstockar, är ett ljudexperiment om att vakna upp och suga på citroner.
Radiohead har för en gångs skull inget nytt album att luta sig mot. Den dök från ingenstans och det är högst oklart vad som händer efteråt. De unnar sig att ”bara” vara som alla andra. Det vill säga luta sig tillbaka mot sin stora och välbekanta låtkatalog. För ett band som sedan år 2000 har utmanat sin publik och sig själv till bristningsgränsen kan det tyckas bekvämt och förutsebart.
Men om någon har förtjänat en paus från sin ständiga och framåtlutade utveckling är det den introverta kvintetten från Oxford.
Stora delar av konserten går det inte att önska sig mer. Thom Yorke befinner sig mest i sin egen värld med slutna ögon och ett minst sagt excentriskt kroppsspråk från yttre rymden. Till slut och väldigt sent i setet vänder han sig till publiken och säger:
”Hej, vi är Radiohead.”
Det är typ allt.
När Jonny Greenwood inte står och vrider fram skumma ljud på olika analoga syntar får han sin gitarr att mångdubblas och låta som tio stycken. Radiohead använder inte en trummis utan två. På turné får Philip Selway hjälp av slagverkaren Chris Vatalero. Ibland ännu fler. Det känns som att vem som helst i bandet kan plocka upp ett par stockar om det behövs.
Det är rock som inte är särskilt intresserad av att rocka. Beats som inte går att dansa till. Rullande och monotont krautmangel som är mer electronica än kraut och flyktiga melodier av koloxid. Den hotfulla melankolin omfamnade apokalypsen redan 1997 och har aldrig sett tillbaka.
Då och då lägger de in ballader som får blodet att frysa. Kontrasten mellan de inledande 14 låtarna och den glimrande dubbeln ”Daydreaming” och ”Exit music (for a film) får genast ett kapitel i boken ”100 liveögonblick som du måste uppleva innan du dör”. Thom Yorke tar i så att han nästan svävar över scenen mitt i arenan. För att inte tala om när den oväntade TikTok-favoriten ”Let down” klingar fram strax efter.
Det kanske saknas i delar av konserten, men från och med ”Daydreaming” och rakt genom extranumren växer en omtalad och unik intensitet sig fram under alla lager av ljud och speldosans bräckligaste melodier och sveper om hela arenan. Versionerna av ”Fake plastic trees”, ”Jigsaw falling into place”, ”Paranoid android” och alla de andra är majestätiska och orubbliga.
Hur den här progressiva antitesen till poptimistisk och tom saft för strömmade spellistor kunde bli så märkligt populär är fortfarande en av de mest älskvärda gåtorna i en förgiftad värld.
Konserten bevisar en gammal sanning. Glädje kommer och går men pessimism är för evigt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.